En radda adjektiv – men inget om politik

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:
Uppdaterad:

Åsa Linderborg generas över en hyllning med dålig passform

Debatt med statsministern i SVT:s ”Rakt på”.
Foto: Foto: lasse allard
Debatt med statsministern i SVT:s ”Rakt på”.

Varför handlar politikerbiografier så sällan om politik och samhälle? Frågan blir akut när jag bläddrar igenom mina läsanteckningar från Christer Isakssons I väntan på Mona Sahlin. Allt jag finner i blocket är en radda adjektiv om Mona Sahlin som person.

Isaksson skriver att Mona Sahlin har star quality. Att hon är mogen, orädd, harmonisk, erfaren, lågmäld. En vägröjare, problemlösare, stigfinnare, hjälpreda, kamratstödjare, glädjespridare och alltiallo. Hon är öppen, rolig, tuff, stabil, klok, eftertänksam, bländande. Hon är strateg, har beslutskapacitet och intuitiv intelligens. Hon är en bra talare, lyssnare och tydlig kommunikatör. Hon är ”den naturliga ledaren” som både förmår bära upp traditionen och förnya. ”En riktig sossemamma”, men ändå tjej, ”vacker på ett präktigt svenskt sätt”. Hon är en sån som gör skillnad, omtyckt av alla. Oslagbar. Etcetera.

Jag läser boken under den på amerikanskt manér så kallade ”superveckan” och kan svårligen förstå att Isaksson beskriver samma människa som jag hör gröta och taffla sig igenom debatten med Fredrik Reinfeldt. Möjligen finner jag svaret på min fråga här: en biografi om Mona Sahlin kan kanske inte handla om politik, eftersom hon inte har någon. Hon har aldrig hållit ett ideologiskt linjetal eller skrivit något av bestående värde. Den som hoppades att hon efter två års tystnad nu äntligen skulle drämma till med nåt som visar att socialdemokratin är ett tydligt alternativ till högeralliansen, måste känna sig både lurad och desperat.

Även om Isaksson försöker kan inte heller han tala om vad Sahlin vill, men han ger henne beröm för de företagsvänliga ministeråren och ser fram emot många fler. Han menar att hon inte var ”mogen” att leda partiet och landet 1996, men nu är hon det, nu när den ekonomiska krisen är över och saneringen avslutad. Sällan har väl en bok kommit så olägligt – I väntan på Mona Sahlin lämnade tryckeriet samtidigt som den allvarligaste finanskrisen sedan 1929 rullade in. Lika dålig passform har analysen att Sahlin demokratiskt förankrar alla beslut och håller ihop rörelsen – det hastiga äktenskapet med miljöpartiet hade ju inte ens VU:s välsignelse.

Någon kanske förvånas över att det är just Christer Isaksson som devot bygger sosseledarens monument. Under 1980-talet arbetade Isaksson för regeringen och tillhörde den kanslihushöger som dunkade igång det nyliberala systemskiftet. Sedan hände nåt och han lämnade partiet, enligt egen utsago frustrerad över att ”förnyelsen” inte gick snabbt nog. I fortsättningen skulle han göra karriär på att bittert hata arbetarrörelsen. Nu visar det sig att han älskar Mona Sahlin. Det kan finnas ett samband.

Socialdemokratins historieskrivning är en arena för kampen mellan högern och vänstern, och den föder och göder sina fursteslickare. Inte sällan har den tjänat som personlig botgöring för tidigare försyndelser och på nytt öppnat dörrar som en gång slagits igen. Kanske har Christer Isaksson, som på sin tid den ångerfyllde avhopparen Zeth Höglund, försökt skriva sin egen återinträdesbiljett. Lite generad å författarens vägnar ställer jag I väntan på Mona Sahlin i bokhyllan bland hundratalet andra panegyriker, från Alsterdal till Örne.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.