Vägrar låsa sig i mallar

Alice Kassius Eggers läser om två av Inger Edelfeldts ungdomsromaner

avAlice Kassius Eggers

Publicerad:
Foto: GUSTAV Mårtensson
Inger Edelfeldts böcker ”Juliane & jag” och ”Missne & Robin” handlar om unga som protesterar mot vuxenvärlden.

”Jag kan inte tro på något. Men jag kan höra musiken. Jag kan känna att det finns något stort. Det lever i mig. För stort. Rider mig för hårt.” Ingen har som Inger Edelfeldt beskrivit den där oklara känslan av att vara extremt levande på gränsen till döende, ett slags essens av att vara tonåring. Citatet är ur novellen Gravitation (1995) som ända sedan den gavs till mig, i form av ett programblad till Hamlet på Unga Klara samma år, har varit en av mina käraste texter.

På många sätt känns den som en koncentrerad variant av Edelfeldts ungdomsroman Juliane & jag, som kom redan 1982 men blev tv-serie i mitten av 90-talet under namnet Nattens barn och nu ges ut på nytt. Juliane börjar i Kims klass i åttan och är genast ett hot mot kompisarnas invanda roller. För Kim blir det en uppenbarelse, en känsla av att kunna sluta spela vanlig och få kasta sig in i det djupa, mystiska, farliga: ”Den där hisnande känslan när man tittar ner långt uppifrån och känner att man måste hoppa: nu gör jag det, nu gör jag det allra värsta som finns, och sedan behöver jag aldrig mer vara rädd för det.”


Den som läste Juliane & jag i sin ungdom minns nog det där mystiska mest, flirten med det ockulta, pakten med djävulen. Hur Kim och Juliane klär sig i långklänningar och skrider i natten runt Hässelby slott. Edelfeldts vampyrlekar ekar i John Ajvide Lindqvists bästsäljare Låt den rätte komma in vilket får mig att undra om Stockholms västra förorter passar ovanligt bra för skräckromantik.

Men det som framträder tydligast vid en omläsning är Edelfeldts bångstyrighet, en vägran att låsa sig i givna mallar. Både som författare där hon genom åren befunnit sig i alla möjliga genrer och former, och genom sina unga huvudpersoners protester mot vuxenvärldens förväntningar. ”Leker, det gör inte vuxna människor. De väljer sitt spår och sedan håller de sig till det och är duktiga, även om de vantrivs. Basta”, som Kim frustrerat beskriver det.


Att vägra välja spår gäller inte minst i Edelfeldts beskrivningar av kön och sexualitet. Som i Missne & Robin (1980), där Torun väljer att kalla sig Robin Hood i De Odödligas Skog, landet som uppstår genom att trampa på en harklöver och tänka på älvor. Hennes kluvna förälskelse i alven Missne får henne att försöka ta reda på dennes kön men får inget annat svar än att ingen vet.

Det flytande, eller anakronistiskt: det queera, känns snarare som en grundton än ett motiv hos Edelfeldt (med undantag för debuten Duktig pojke 1977 som är en mer uttalad komma ut-roman). Rörligheten är annars bara det mest givna, det bestämda innebär alltid en förenkling. Att definiera Missnes kön eller Kims dragning till Juliane skulle vara respektlöst mot identitetens inneboende komplexitet – inte minst i tonåren är obestämbarheten knappast något konstruerat utan det självklara innan konstruktionen tar vid. Egentligen är det märkligt hur ungdomsböcker över huvud taget kan handla om ungdomar av bestämda kön och kärlekar.


Till skillnad från Kim är Torun i Missne & Robin på många sätt ett barn och berättelsen kränger i sin sagovärld utan att riktigt vilja vara varken action eller filosofi fullt ut. Med barnets storögdhet blir insikterna grunda på ett sätt som känns mer konstlat än hos Edelfeldts tonåriga figurer. I stället blir det perifera varelser som vassälvan Carex som får leverera den återkommande tanken: ”Har du aldrig velat göra det som du är allra räddast för, bara för att bli uppslukad av det och inte behöva frukta det mer?”

För huvudpersonen i Gravitation slutar det med att hon söker upp det som kallar, den svarta stjärnan, gravitationen, döden. Hon står på Liljeholmsbron och känner efter och väljer till slut, som det heter i reklamen, livet. Som Robert Smith konstaterar i Cure-låten Jupiter Crash året efter: So much for gravity.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM