Pappas flicka in i döden

BOKRECENSIONER

Magisk poesi som växer i Linda Boström Knausgårds ”Helioskatastrofen”

Linda Boström Knausgårds (född 1972) författarskap växer i nya boken
”Helioskatastrofen”.
Foto: scanpix

Både Linda Boström Knausgårds förra bok Helioskatastrofen och hennes tidigare Grand Mal har på omslaget en ensam, allvarlig flicka, på samma gång stark och sårbar. Men på den senaste boken är flickan tydligare och mer självlysande, och det är exakt vad som händer med Boström Knausgårds författarskap: det får allt tydligare konturer, lyster och säregenhet.

Från den förra fantastiska novellsamlingen känner jag igen hyperkänsligheten, intensiteten, den poetiska skönheten och den subtila, existentiella skildringen av en kvinnas ständiga beroende till olika manliga auktoriteter. Den nya boken är mer som en roman, fast fortfarande skriven av en poet. Det funkar utmärkt.

En flicka föds ur sin fars huvud, klyver det mitt itu. Fadern blir inlagd på sinnessjukhus för svår schizofreni, flickan flyttas till en fosterfamilj i ett snöande norra Sverige. Far och dotter slits ifrån varandra. Den mest framträdande känslan hos henne från och med nu är total lojalitet och kärlek till sin far. Hennes far är för henne helig, hon måste hitta honom och befria honom.

Boström Knausgårds stil är magisk, hallucinatorisk och väldigt poetisk. Hon är en baddare på att skildra känslor, stämningar och psykiska tillstånd utanför det tryggt normala. Det är passionerat, raffinerat och klart som kallt vatten. Den poetiska blicken på världen och det religiösa sättet att erfara på, får mig att tänka på Emily Dickinsons dikter.

Människorna i byn bekänner sig till nykterhetsrörelsen och Pingstkyrkan. Pingstkyrkans pastor upptäcker snart flickans gåva: hon kan tala i tungor. Nu måste hon varje söndag låna ut sin kropp åt Gud som talar genom henne. Folk vallfärdar för att se och höra henne, hon fyller kyrkan, kallas för ”en välsignelse”, ”ett mirakel”. Pressen blir större och större, ända till hennes kropp och psyke inte längre förmår bära denna tyngd, begåvning, krav; hon krackelerar. 

I bokens andra del sitter hon tvångsintagen på psyket, deprimerad, apatisk och suicidal. När Boström Knausgård skriver om tvångsmedicinering, våldsamma bältesläggningar och auktoritära manliga läkare tänker jag på Anna Odells omdebatterade konstverk Okänd, kvinna 2009-349701 som blottlade de patriarkala maktstrukturerna inom psykvården. Men hos Boström Knausgård vinner som vanligt det positiva bandet till mannen. Här får flickan en fin och tillitsfull relation med en manlig skötare som funkar som hennes beskyddare.

Boström Knausgårds berättelse består till lika delar av grekisk mytologi, kristen retorik och samtidsaktuella problem. Den handlar om en flicka som går under av press, ansvar och sin egen begåvning i ett samhälle som inte är skapt för henne.

Provocerande nog solidariserar sig huvudpersonen helt och hållet med männen – alla betydande relationer i boken är till män som står i överläge gentemot henne. Friheten är lika med en återförening med fadern som bara kan ske i döden. Men Boström Knausgård lyckas ändå göra henne full av integritet och egen vilja, inte minst tack vare sin egensinniga litterära stil. 

Lidija Praizovic

ARTIKELN HANDLAR OM