Vilse på nöjesfältet

Claes Wahlin läser John Barths noveller – äntligen på svenska

Foto: Thomas Johansson / Thomas Johansson
BOKRECENSIONER

Gud så roligt. En spermie med existentiella grubblerier är huvud… personen?… i den inledande berättelsen ”Resa på nattens hav” i John Barths Vilse i lustiga huset. Vad är egentligen meningen med det hela? Simma simma simma?

Dialogen med en medsimmare innefattar allt från kyrkofädernas argument (jag tror, eftersom det är absurt) till modernare, ateistiska argument. Här ifrågasätts Skaparens motiv, om han nu skulle finnas. Kanske ångrade han sig? Skapade världen och försvann: Deus absconditus? Eller finns i detta tröstlösa mörker, där den ena efter andra medsimmaren dör, hopp? Alla dör ju.

Utom en. En har ett mål, en överlever, en har ett syfte: Det Evigt Kvinnliga, Den Stora Modern: ”Jag är idel kärlek. ’Kom!’ viskar Hon, och jag saknar egen vilja.” Ja, av kvinna är du född, etc.


När novellen ursprungligen publicerades fanns det några kritiker som trodde att det handlade om en fisk! Det var visserligen i USA under 60-talet, men man tycker ju att en recensent på gränsen till flower power och fri kärlek skulle kunna ta av sig sina pryda läsglasögon.


John Barth är en av förgrundsgestalterna för den amerikanska postmodernismen, en litterär tradition med rötter i Cervantes Don Quijote och Lawrence Sternes Tristram Shandy. Till Barths samtida kolleger hör namn som Thomas Pynchon, Robert Coover eller Gilbert Sorrentino. Pynchon är den mest kände, kanske också den starkaste rösten i denna rörelse.

Sorrentino har Christian Ekvall tidigare översatt två titlar av och undertecknad har faktiskt översatt en kortroman av Robert Coover. Märkligt nog är Vilse i labyrinten den första översättningen till svenska av Barth, detta trots att författare som Italo Calvino (en av Barths husgudar), Juan Luis Borges eller Julio Cortázar borde ha banat vägen för sina amerikanska likasinnade.

Låt vara att Calvino är elegantare, Coover roligare och Pynchon har ett språk som få, men Barths metafiktioner har en bredd och ett tilltal som borde roa inte minst de som har en viss beläsenhet. De underhållande parodierna på antika epos, ”Menelaiden” (om sköna Helenas man, Menelaos) och ”Anonymaiden” använder de antika myterna, eller rättare eposet som antik genre, på ett sätt som erinrar om Willy Kyrklund. En arkaiserande stil med drastiska inskott av samtida vardagsuttryck som både respekterar och plockar sönder genren.


Märkvärdig är ”En levnadshistoria”, en berättare som hela tiden redogör för hur han borde skriva, hur konventionen ser ut, och följaktligen aldrig lyckas berätta någon annan historia än historien om hur att berätta denna historia, en historia som heller inte får någon upplösning. Något av en översättarbragd av Ekvall är titelnovellen, där läsaren går lika vilse i texten som protagonisten i lustiga huset på det nöjesfält han, möjligen, befinner sig.

Som sagt, gud så roligt.

ARTIKELN HANDLAR OM