Dandyn i fascismens skugga

Gabriele D’Annunzios udda liv fick historiska konsekvenser

Gabriele D’Annunzio
BOKRECENSIONER

Från en utsiktsbild från Gabriele D’Annunzios (1863–1938) palats Vittoriale vid Gardasjön i norra Italien, via beskrivningen av ett osannolikt liv, som sammanföll med första världskriget och fascismens födelse, och tillbaka till palatset. Se där en sammanfattning av Bebådaren, den skrivande kreativa duon konstnären Magnus Bärtås och musikdramatikern Fredrik Ekmans praktverk.

Närvaro är vad som har utmärkt Bärtås/Ekmans författarskap hittills, men Bebådaren är lite av ett undantag. Visst tas vi med till både Vittoriale, Rom, Rijeka, men lejonparten av skildringen är ändå en sammanställning av befintlig biografi. Framställningen tyngs också av att allt beskrivs i samma lite lunkande dåtid: det blir ingen skillnad mellan författarnas resor och D’Annunzios, mellan nu och då. Möjligen finns det en tanke med det, men resultatet blir oinspirerande.

Gabriele D’Annunzio föddes i Pescara och skapade sig med litterär talang och stora portioner fräckhet snabbt ett namn som både elegant ord­smidare och kvinnokarl. Hans namn är lika för mycket som han själv tycks ha varit: en dubbel bebådare, både ärkeängeln Gabriel och efternamnets ­uttalade förkunnelse.

Lyxliv på kredit, stora flockar med vinthundar, ständigt nya älskarinnor och ett omättligt behov av uppmärksamhet och, ja, äventyr. En fascinerande gestalt. Hans starka nationalistiska åsikter tillsammans med diverse övermänniskoidéer gjorde honom till en propagandist, först för Italiens sedermera misslyckade deltagande i första världskriget, sedan för ett annekterande av ”italienska” landområden i nuvarande Kroatien.

I D’Annunzios italienska samtid fanns ett missnöje med bristen på storhet vilket både han och Mussolini lyckades utnyttja. De två använde varandra som trappsteg högre och högre upp i maktens hierarkier. Men dubbelbebådarens roll när fascismen växer fram är inte helt lätt att få grepp om. Han lyckades förkroppsliga handling och kraft, Italiens återupprättade stolthet, ja, allt sådant som gillades av många.

Massans psykologi diskuteras i ett kort men intressant stycke om René Girard och det mimetiska begäret – vi gillar det andra gillar, synligt i allt från börshandel till lägenhetsaffärer. Därför kan också populistiska massrörelser snabbt bli stora – och lika snabbt krympa ihop.

Bärtås och Ekman avslutar sin skildring med att konstatera att ”fantasin till makten” inte är ett helt oproblematiskt slagord. Det är lätt att hålla med, alltför lätt. För D’Annunzios pråliga lyxliv och starka konservatism har ju föga med studentrevolter och senare tiders demokratiserande försök att göra. Sambandet mellan konsten och politiken är för svagt för att kunna generaliseras så kraftigt. Bokens behållning är, till sist, en detaljrik skildring av ett udda liv som fick historiska konsekvenser.

ARTIKELN HANDLAR OM

Fascism