Smärtsamt nära

Inga-Lina Lindqvist om en samling texter av Eva Lisina

Foto: Mikael Nydahl
Eva Lisina (född 1939), tjuvasjisk författare.
BOKRECENSIONER

Erfarenhet går inte att transplantera. Hur får man den mätte att förstå hunger, den rationelle att förstå själ? Konsten kan inte uppfostra oss till godhet, på sin höjd estetiskt chocka oss till sorg och ånger.

Sånger från nedre Tjuvasjien är en samlingsvolym med texter av författaren och översättaren Eva Lisina.

Lisina är syster till den tjuvasjiske poeten Gennadij Ajgi som flera gånger nominerades till Nobelpris i litteratur och avled 2006.

Lisina ställde sig som sedvänjan krävde bakom sin bror. Hon stöttade osjälviskt och bar bördorna för att underlätta för den förföljde poeten. Men hon utvecklade ett eget konstnärskap och samlingen som kommer ut i känslig, nästan hudlös översättning av Annika Bäckström och Mikael Nydahl berör på djupet.


Novellen ”Ett stycke bröd” är en levande skärva av hungersnöd som tränger in under huden och stör blodomloppet, så nära en transplantation av erfarenhet som man komma. De nakna barnafötterna längs en upplöst väg, lillasysterns hand, där framme ett sjukhus och i matsalen får man inte köpa bröd, men om man ber om soppa ingår två brödskivor. Lilla Eva har bara ätit bröd en enda gång i sitt liv, hon drömmer om smaken på nätterna. Novellen är en grym berättelse om hur utsatthet och svaghet inbjuder till våld, om att det är så världen fungerar och att den som tror något annat är naiv.

Grymheten kan enbart uthärdas med helighet. Allt annat är för lite.

Reportaget ”Tjetjensk dagbok” från 1995 handlar om soldatmödrar som åker till krigszonen för att med list och ibland med våld hämta hem sina söner från stridande förband. Lisina är barnlös, hon följer med för att rädda en student. Texten är fragmentarisk, sårig, liksom antecknad med pennstump mot knän. För att behålla förnuftet inför fasan lämnar författaren sig själv, flyttar ut ur sin kropp. Där ute måste det finnas något solitt att luta sig mot.


Lisina är djupt troende människa och i hennes universum hör Gud bön.

Varje person hon möter i Tjetjenien benämner hon med etnicitet. Basjkir. Ryss. Kumyck. Ingusj. Jag studsar lite, men att benämna är samma som att synliggöra. Även Gud skapade genom att ge namn. Bland de små folken i ryska imperiet behärskar alla det koloniala ryska språket som förenar dem och därför står överst i rang. Men Lisina och brodern Gennadij Ajgi stred för att tjuvasjiska språket och kulturen skulle leva.


En enorm bragd blev därför översättningen av Gamla testamentet till tjuvasjiska. Lisina berättar i essän ”Den 464:e” hur hon transplanterade Mellanösterns stora epos till tjuvasjiska, ett litet turkspråk som talas av en dryg miljon människor som bor vid floden Volga.

Allra mest kraft tog det att hitta rätt ord för Herren. Genom att ge Gud ett namn skapade kvinnan Eva Lisina honom för tjuvasjerna.

ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller

Tjetjenien