Smutsiga lögner

BOKRECENSIONER

Rikard Warlenius om klimatförnekarna och fossilkapitalismens nya taktik

Foto: AP
Bilköer i Salt Lake ­City. ”Hoggan och Littlemore visar att fossilkapitalets kamp fortsätter och snarare har ­intensifierats på ­senare år”, skriver Rikard Warlenius.

I oktober anordnades en presskonferens i Washington med anledning av att USA:s mäktiga handelskammare, U.S. Chamber of Commerce, beslutat sig för att stödja det förslag till klimatlag som behandlas i kongressen. Eftersom ”ingen organisation i detta land gjort mer för att underminera lagstiftning” på klimatområdet, enligt New York Times, väckte handelskammarens utspel uppmärksamhet.

Men efter ett par minuter dundrade en man in och förklarade att presskonferensen var fejk och att han själv, inte personerna på podiet, representerade handelskammaren. I själva verket är USA:s näringsliv även fortsättningsvis fientligt inställd mot miljölagstiftning, och presskonferensen visade sig var ett tilltag av konstnärerna/aktivisterna i The Yes Men. Handelskammarens svar var allt annat än proportionerligt: En kostsam domstolsstämning som kan resultera i enorma skadestånd.


Stämningen är ett typexempel på en SLAPP, en Strategic Lawsuit Against Public Participation, med syfte att skrämma och tysta kritiker. Ställda inför risken att betala fantasisummor i försvars- och rättegångskostnader tas ofta misshagliga påståenden om stora företag eller organisationer tillbaka. I en av 2009 års mest angelägna klimatböcker, Climate Cover-Up, beskrivs SLAPP som en av många framgångsrika metoder som fossilindustrin använder i sin kamp för att få fortsätta förstöra livsförutsättningarna på den här planeten. Boken är skriven av de kanadensiska PR-konsulterna James Hoggan och Richard Littlemore som driver DeSmogBlog.com där klimatdesinformation avslöjas.


Ett envist rykte gör gällande att fossilindustrin – alltså till exempel oljebolag, fordonsindustri och kraftproducenter – har lugnat ner sig i klimatfrågan. Att de har insett att det inte lönar sig att förneka existensen av mänsklig påverkan på klimatet och numera siktar ”Beyond Petroleum” (reklamslogan för BP) och satsar på ”Clean Coal” och ”miljöbilar”. Men Hoggan och Littlemore visar att fossilkapitalets kamp fortsätter och snarare har intensifierats på senare år. Det är bara taktiken som har förändrats: från förnekelse till fördröjning. Motiven må ha skiftat, men samma militanta motstånd mot miljölagstiftning och bindande utsläppsmål kvarstår.

Om detta är huvudtendensen finns fortfarande hardcore-förnekare kvar, påfallande ofta med en koppling till republikanernas högerflank. Att betrakta FN:s Klimatpanels Nobelprisbelönade forskare som vänstervrida miljöaktivister är numera en lika självklar del i en amerikansk konservativ syn som abortmotstånd. Och allra tydligaste är det bland välutbildade. Medan 75 procent av de universitetsutbildade demokraterna anser att mänsklig aktivitet skapar global uppvärmning, är siffran för samma grupp republikaner 19 procent.


Det senaste året har klimatförnekarna återkommit till debatten, inte minst i Sverige. Särskilt Svenska Dagbladet och Newsmill men även en rad andra tidningar och etermedia har berett plats för förnekare och skeptiker. Efter att det så kallade Climategate bröt ut i november förra året har även ledarskribenter på högertidningar som Barometern och Ystads Allehanda nosat på skeptikerargumenten. För att inte tala om Dagens Nyheters före detta chefredaktör Hans Bergström, som kom ut som spritt språngande konspirationsteoretiker på nyårsafton.

Men samtidigt som skeptiska argument hörs allt oftare i den offentliga debatten, blir de allt mer marginaliserade i den vetenskapliga debatten. Redan 2004 kunde Science bekräfta ett vetenskapligt konsensus: Naomi Oreskes har granskat samtliga vetenskapliga artiklar om ”global climate change” publicerade mellan 1993 och 2003. Av 928 artiklar ifrågasatte inte en enda att mänskliga aktiviteter orsakar klimatförändring. Skeptikerna kastade sig givetvis över hennes undersökning. Mest enveten var Benny Peiser, som efter djupt grävande kunde visa upp en enda klimatskeptisk artikel publicerad i en vetenskaplig tidskrift, och den var inte förhandsgranskad på sedvanligt sätt eftersom det var ett debattinlägg.


I all rimlig mening är den vetenskapliga debatten alltså över, men skeptikerna spelar vidare på känsliga strängar. De vet att kritiskt ifrågasättande och skepticism är dygder i ett öppet samhälle. De vet att varje tecken på censur och förtryck ger dem sympatier, och därför är deras favoritargument att de inte får komma till tals – vilket upprepas gång på gång i tv, radio och tidningsspalter.

Att åsikter ska få uttryckas fritt i en debatt kan ingen argumentera emot. Men när vetenskapliga teorier som övertygande har falsifierats fortsätter att föras fram som sanningar handlar det inte om debatt, utan om faktafel. Förs felen dessutom fram mot bättre vetande handlar det om lögner.

Skeptikernas lögner har en funktion: att rycka undan stöd för politiska åtgärder som riskerar att minska vinsterna i företag som Exxonmobil och Ford. Åtgärder som kan kosta en del även för de äldre män med energikrävande livsstil som utgör skeptikernas kärntrupp. Det är nämligen omöjligt att förverkliga en radikal politik för att komma tillrätta med ett allvarligt problem om halva befolkningen inte ens tror att problemet existerar.

Detta är skeptikernas kalkyl, och det finns inget oskyldigt i det. Hoggan och Littlemore skriver: ”De som blockerar och försenar handling på klimatområdet sätter hela mänskligheten på spel”. Om de gör det i ärligt uppsåt kan vi möjligen förlåta dem. Men om de ljuger medvetet för att uppnå kortsiktiga vinster, ”då borde de utsättas för en full dos folklig vrede”.


Fotnot: The Yes Men har inte vikit sig för stämningen från US Chamber of Commerce. Tvärtom. Genom Avaaz.org har en insamling startat för att stå emot bjässens anfall.

Rikard Warlenius