Klingar vackert

”I ständig växling. I monoton musik.” Orden återkommer några gånger i Kennet Klemets nya prosadiktbok Kling kling och beskriver ganska väl både dess stil och känsloläge. Hans värld är flytande, hans jag är genomsläppligt. Hans språk fladdrar som en fjäril.

En av bokens urscener är att stå med ryggen mot en vägg, vrida på huvudet, ta in allt, lyssna noga till allt även om det mest liknar tystnad. Mottagligheten är högt uppdriven men saknar för det mesta tydliga detaljer. Ljuset flimrar mellan blått och grönt, grått och vitt och svart. Färgerna flyter genom världen men fäster sällan vid ting och ansikten.

Den kärlek som boken spinner sig kring utspelas i hela verkligheten: ”I botten en röst av vind och vatten. Jag älskar dig för den du är. I soldis. I skälvande asfalt ... I en öppenhet som sväljer sin öppenhet”.

Man kan fundera länge kring hur detta älskande ser ut, hur erotiken vecklar ut sig mellan dikternas jag och du. Den är tom på vanliga könsmarkörer – en av de få jag hittat är ett par hastigt förbiklickande höga klackar. Uppochnervändningar finns, som att sugas in i ”faderlivet” eller ”faderblomman”. Ett barns födelse kan bli synlig inom den erotiska ljuskretsen: ”Barn-löv i barn-löv. Nyutsprucket. Brusande blodigt.” Erotiken sträcker sig genom hela det reproduktiva livsloppet.

Ginge man efter invanda mönster skulle man se bokens subjekt som kvinnligt. Kanske försöker Klemets skildra och hålla kvar ett tillstånd före könens tillblivelse, en förpubertal alltomfattande erotik. Kanske är den en avbön eller ett avsked till den rockstjärneaktiga grabbighet som man då och då kunnat se i hans tidigare böcker. En liten rest av den finns i det stråk av grymhet färgad i levrat blod och rost som löper strax under dikternas yta.

Kennet Klemets skildrar måhända ett slags förstadium till en inomvärldslig mystik, en jagets möjliga förening med världen. Liknande tankar med andra accenter har funnits förr hos honom. Bokens värld är ett skolexempel på själen som landskap, landskapet som själ. Så var det hos de sena romantikerna och de tidiga modernisterna. Kanske inte så underligt att han känt igen sig hos och översatt den franske 1800-talspoeten Gérard de Nerval i en ny pocket.

Jaget översvämmar världen i en både mild och våldsam kärleksakt, och allt sker till en stillsamt minimalistisk musik. Det är ganska vackert. Kling kling är Kennet Klemets bästa bok hittills.

Magnus Ringgren