Oengagerande och slött porträtt av Margot Wallström

Bengt Ohlssons reportagebok om Margot Wallström innehåller få inrikespolitiska avslöjanden, och vandringen med henne i barndomslandet blir bara jobbigt oroande, skriver Ann-Charlott Altstadt.
Bengt Ohlsson.

avAnn Charlott Altstadt

BOKRECENSIONER

I förlagets följebrev till Bengt Ohlssons personporträtt av Margot Wallström läser jag att det känns ”högtidligt” för Brombergs att få presentera deras samarbete. Förlaget berättar också att DN-skribenten och författaren Ohlsson är Wallströms favorit. Men är det verkligen möjligt att hon ens läst honom?

Bengt Ohlssons stilgrepp, den totala ofta skruvade subjektiviteten, som exempelvis funkar så bra i senaste romanen Rekviem över John Cummings – gör Margot till en konstig blandning av absurt och meningslöst. För Wallström är inte Johnny Ramone och den ödsliga tomhet som så lätt uppstår när en författare inte lyfter blicken bortom jagets begränsade horisont gör mig här bara irriterad, då jaget är Bengt Ohlsson själv.

Det före detta socialdemokratiska statsrådet och EU-kommissionären Margot Wallström arbetar som FN:s särskilda representant för frågor som rör sexuellt våld i konflikt. Ohlsson träffar henne på kontoret, de samtalar i hennes hem, tar en drink och vi blir guidade i hennes barndoms Kåge i Västerbotten. Ohlsson registrerar Wallströms alla möten, alla fruktansvärda fakta kring Wallströms ­arbete, det diplomatiska spelet och pratar med kollegor. Men han har inget eget att tillföra detta långa CV mer än personliga iakttagelser, typ medarbetarens färgglada strumpor, Wallströms Ikeamöbler och att en kvinnlig advokatassistent ler oavbrutet trots att mötet handlar om kvinnor som fått underlivet söndertrasat av bajonetter.

Ohlssons genuina ointresse för politik och samhällsfrågor gör att stilens registrerande reflekterande subjektiva distans ­ibland tippar över i cynism. Det finns något Bret Easton Ellis-light över scenen när Margot och Bengt är på lunch i FN-skrapan där Dag Hammarskjöldfonden ska dela ut pris.

De äter fint, pastejer, skaldjur och choklad och däst försöker Bengt koncentrera sig på Mia Farrow som mässar på om världssvälten i evigheter. Ohlsson hör något om någon som i hungerdesperation ätit på sitt eget bälte. Men Ohlsson låter Margots enda kommentar till denna sjuka ­situation vara – att det var så många som ville prata med henne att hon hade svårt att få matro.

Ohlssons stilgrepp gör att ­intressanta trådar klipps innan de ens börjat nystats upp, som när jag äntligen ska få veta mer om FN:s hållning kring en fråga jag funderat över i åratal: Om kvinnor blir våldtagna, skändade och stympade sexuellt i konflikt och krig som den yttersta kränkningen, då måste mörkertalet vara enormt när det gäller sexuellt våld mot män/pojkar. I utpräglat patriarkala samhällen måste det vara den största skam för en man att bli våldtagen. Varför hör vi inte talas om det?

Nu får jag veta att det förekommer och det kanske finns bildbevis på att Ghaddafi blev våldtagen innan han mördades. (Jag kollar upp att han blev sodomiserad med en pinne.)

Men denna problematik ges endast några meningar i väntan på hissen, för Benke går inte vidare, han går och köper en juice i en falafelvagn.

Det borde inte vara svårt att göra något intressant om Margot som politisk varelse. Hon är exempelvis favorit i många läger om än på oklara meriter. Hennes popularitet vilar till stor del på positiv behandling i borgerlig media, bland annat för att ­Göran Persson sägs ha ­varit dum mot henne för att hon är kvinna.

Till och med vänsterpersoner har glömt att hon offentligt klagade på Göran Perssons undermåliga ledarskap, vilket var hennes förklaring till att vi inte följde elitens påbud och röstade ja till EMU.

Ohlssons projekt lider brist på vinkel, idéer och passion. Det gör exempelvis att Wallströms få inrikespolitiska avslöjanden blir ointressanta och vandringen med henne i barndomslandet Kåge ­endast jobbigt oroande. Margot är både ett för gränslöst och trångt universum. Har Margot Wallströms nära och kära verkligen godkänt hur hon utlämnar dem och är det intressant vad Ohlsson tänker när hon köper gardiner till äldste sonen?

Ohlsson är inte Henrik Berggren och Wallström inte Olof Palme, så varför kan jag inte acceptera att detta är ett personligt om än slött reportage, typ morgontidningarnas helgläsning minus den insmickrande tonen. Kan det inte vara okej som underhållning?

Mitt stora obehag kommer av att Margot är ytterligare ett exempel på världen efter ideologierna, på postpolitikens triumf då innehåll är inget och yta allt. Och jag vill inte ­leva i den världen.