Stora egon

Publicerad:
Uppdaterad:

Camilla Hammarström om litteraturens jagfigurer genom tiderna

1 av 6 | Foto: Foto: SCANPIX
Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” ingår i Ingrid Elams exposé över alla tiders litterära jag.

Slentrianmässigt förknippas ofta jaget i en bok med författaren, en verklig person av kött och blod som läsaren kan identifiera sig med.

Man glömmer då att jaget inte kan vara annat än en fiktion, att texten aldrig kan vara en karbonkopia av verkligheten.

I stället är det så att författaren många gånger måste ljuga för att hitta ett sant uttryck för sin erfarenhet. Ett exempel är Herta Müller som för in en subtil absurdism i sina berättelser för att rätt skildra livet i Ceausescus Rumänien.

DN-kritikern och litteraturvetaren Ingrid Elam har skrivit en essä som tar sig an frågan om litteraturens olika jag. Den har formen av en minilitteraturhistoria som börjar med Sapfos diktfragment och slutar med Knausgårds Min kamp.

Om Sapfo från Lesbos vet vi egentligen inte mer än att hon levde på 600-talet före vår tideräkning och står som upphovskvinna till ett antal diktfragment som fascinerat eftervärlden samt ett versmått som vidareanvänds av ett otal poeter genom tiderna. Om jaget i hennes dikt är självbiografiskt eller en fantasikonstruktion kan vi inte säga.

Ingrid Elam är medveten om detta, ändå insisterar hon på att se Sapfos dikt som i första hand ett objekt för identifikation. Förvånande simplistiskt betecknas diktsubjektet som ”ett osminkat jag som talar med personlig röst om personliga händelser”. Den spännande frågan om jaget i texten blir till enkel fascination över att en röst når oss genom årtusendena: ”Sapfos jag utstrålar autenticitet och talar sanning just för att det längtar och älskar och plågas som vem som helst.”

Mer tänkvärt, och mer i linje med bokens uttalade ämne, hade varit att analysera hur det sapfiska jaget konstruerats genom tiderna. Hur det översatts, apostroferats och citerats, för att inte tala om dess makalösa symbolkraft som kvinnligt subjekt. Jag saknar det rum som omger det där världsberömda jaget, i stället skapas en fiktion om att läsaren kan möta Sapfos diktfragment förutsättningslöst.

Bättre går det när Elam analyserar de olika roller Emily Dickinson intar i sina dikter. Här friläggs det intrikata spel som försiggår mellan författare och läsare och mellan författaren och diktens subjekt.

När essän kommer in på Goethes Den unge Werthers lidanden (1774) bränner det till. Goethes intentioner med sin brevroman krockade helt med läsarna, vilka i stället för att se jaget som ett varnande exempel på romantisk självuppta

genhet, levde sig in i berättelsen till den grad att de ville följa Werthers exempel in i döden. När författarens avsikt kolliderar med mottagandet uppstår en möjlighet att diskutera hur en tids förhärskande föreställningar styr vår läsning, vilken Elam tar tillvara.

När Carina Rydbergs roman Den högsta kasten kom ut 1997 lanserades den som en autentisk skildring av författaren, men här valde åtminstone kritikerna att läsa boken som en skönlitterär fiktion. Debatten om hämnd och kränkning kom att föras vid sidan av det litterära samtalet. Att Rydbergs sjukförklarades av vissa debattörer gjorde bara hennes bok ännu mer populär och omtalad.

Även Maja Lundgren sjukförklarades efter utgivningen av Myggor och tigrar (2007). Elam menar att romanen bör ses som ren fiktion i stället för som självbiografi, på samma sätt som Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008). Den oformlighet som präglar bägge verken är ett uttryck för en medveten estetik som ställer frågan om vad ett jag är i vår tid. Det är en rimlig läsning om man med den förstår att fiktion kan förmedla sanning. Jag håller dock inte med om den lägre värderingen av Lundgren. Myggor och tigrar introducerar ett nytt kvinnligt subjekt, ett självmedvetet jag som trycker på patriarkatets ömmaste punkter.

Elams essä har karaktären av flyktig exposé och tränger aldrig riktigt på djupet vare sig i författarskapen eller i frågan om jaget som fiktion. Talande är att den samtida poesin, som ju många gånger har ett flytande jag, inte alls behandlas. Hade den gjort det kunde det ha blivit riktigt intressant.

Camilla Hammarström

Publicerad: