Punkt för ett storverk

BOKRECENSIONER

JENNY TUNEDAL läser sista boken i Arne Dahls dekalog - och saknar redan A-gruppen

Foto: Jan Arnald.

I Misterioso, boken om A-gruppens första fall, låter Arne Dahl en estnisk polis säga att det mest påtagliga med brottsligheten i Estland efter Berlinmurens fall är ”avsaknaden av, törs vi kalla det medkänsla, kanske en inneboende känsla för demokratins väsen”.

Himmelsöga, som i dag avslutar Dahls dekalog om A-gruppen, innehåller bland annat idén om ”den demokratiska instinkten” - att ”verkligen, närmast hjärtat, ta till sig principen om alla människors lika värde” - som mänsklighetens enda räddning.

Tanken på demokrati som en fråga om empati, snarare än om folkstyre, är central i de tio deckare författaren och litteraturkritikern Jan Arnald sedan 1998 skrivit under pseudonymen Arne Dahl. Det är framför allt empatin i samhället som hotas, inte bara av de mördare, pedofiler, bankrånare och andra våldsbrottslingar ”av internationell karaktär” som A-gruppen jagar, utan också av starka politiska och ekonomiska krafter. Inte minst av den grymma svenska invandringspolitiken.

Parallellen till Maj Sjöwalls och Per Wahlöös kriminalsvit Roman om ett brott är med andra ord inte bara en fråga om antal böcker. Men de nästan trettio år som skiljer Dahl från sina föregångare inverkar självklart på hans sätt att skriva politiskt. Han är mindre entydig, bitvis bara mindre tydlig. Det är lätt att känna igen sig i slitningarna mellan en längtan efter vårt svunna socialdemokratiska folkhem (framför allt i de tidigare böckerna) och en medvetenhet om det strukturella förtryck gällande framför allt kön och etnicitet som folkhemmet lämnade oss kvar med.

Demokratins väsen brottas hos Arne Dahl oavbrutet med det mänskligas väsen, den själens obotliga ensamhet som sluter oss inom oss. ”Livets stora tragedi är att vi aldrig kan förstå någon enda människa, inte dem som står oss närmast och allra minst oss själva”, som polisen Sara Svenhagen tänker i en av de senaste böckerna. Hennes melodramatiska insikt är lika typisk för Dahl som återkommande utblickar över samhällsbygget och världspolitiken. Om och om igen drabbas de olika medlemmarna i A-gruppen av alienation inför sig själva och av den särskilda ensamhet som avståndet till våra närmaste alltför ofta orsakar. Jag tycker mycket om dem för det. Det är som i en dikt av Sonja Åkesson. Bristande självkänsla nu.

Himmelsöga utspelar sig precis som sina föregångare i det magnetfält där empati och ensamhet utgör de två polerna. Titeln anspelar både på de övervakningskameror som bevakar allt större delar av det offentliga rummet och på de himmelska tonerna i Bachs mässa i h-moll som utgör ett soundtrack till livet för bokens hjälte Paul Hjelm. Han väljer här den enorma ensamhet som är villkoret för att slutgiltigt kunna konfrontera en ondska av samvetslös, girig, djävulsk och mycket internationell karaktär.

Under tiden strävar resten av A-gruppen på hemma i ett Stockholm som precis som i flera av Dahls tidigare böcker skildras med stor detaljrikedom och kärlek (som förortsbo måste jag dock påpeka att Bäckvägen ligger på Hägerstensåsen. Inte i Midsommarkransen). Bokens upptakt, ett slags glidflygning in över stan under sommarens sista dag, där författarens himmelsöga söker upp poliskollektivets medlemmar på olika platser, är ett typiskt exempel på hur Dahl älskar att skildra både sitt Stockholm och sitt kollektiv, liksom utspritt, glest, fullt av skillnader, men ändå sammanhållet, om inte annat av författaren som råder över sin skapelse.

Ett vanligt rån i en videobutik på Östermalm leder poliserna in i en härva av avancerat våld mot kvinnor med förgreningar ända till Sydamerika. Plastikkirurgi och prostitution blandas med anorexi och mobbning till en spännande och otäck cocktail, om än med lite snöplig eftersmak när upplösningen väl kommer.

Dahl balanserar som vanligt på en ganska slak lina mellan avgrunder som boken skulle kunna trilla ned i, exempelvis för mycket gottande i rätt trist musik, för mycket känslopjunk med poliserna, för mycket indignation i relation till den ondska som måste jagas för att en deckare ska bli spännande. Jag tycker att han för tionde gången klarar det, med undantag för metafnisset på slutet när A-gruppen diskuterar sin framtid och spänningen ska stiga kring huruvida det blir en elfte bok, trots allt.

Slutet känns symptomatiskt för den förändring som ägt rum i Arne Dahls författarskap - det har blivit mer Arnaldskt. Poliserna har börjat associera allt oftare till Strindberg, Ovidius, Jan Arnald och andra viktiga litteraturkarlar och framför allt Paul Hjelm har gått från streetwise till intellektuell. Samtidigt har Dahl tagit ut de berättartekniska svängarna och blivit en bitvis rätt våghalsig deckarförfattare. Jag gillar verkligen det sistnämnda.

Som helhet framstår Arne Dahls dekalog inte bara som ett av de mest ambitiösa projekten i svensk kriminallitteratur, utan också som ett av de roligaste och mest meningsfulla. Jag ska inte förneka att de gränser som dras mellan gott och ont och rätt och fel och lycka och olycka ibland känns lite väl präktigt tillyxade enligt svensk folkhemsk norm (den stora lyckan är kärnfamiljen, den näst största tvåsamheten - ett S/M-förhållande eller one-night-stand-jagande är inget annat än krisbeteende) eller att de yviga svängar som går in och styr upp i sexualitetens (framför allt den kvinnligas) mörka psykoland retar mig. Men det finns ändå mycket man kan glädjas åt som läsare - de långa trådarna som löper från bok till bok, känslan för detaljer, humorn, den enorma spännvidden i tid och rum, personteckningarna, alla spännande actionscener, de svängiga intrigerna, omsorgen om språk och form.

Och själva A-gruppen, jag kommer att sakna den. Arto Söderstedt mest, men de andra också. Deras karaktärer har varit tillräckligt sympatiskt ofullkomliga för att fortsätta intressera mig, deras färder till New York, Berlin, Toscana, Grekland med mera har varit ett sånt lärorikt nöje. Och deras arbete har alltid känts viktigt på något sätt.

För A-gruppen arbetar hårt, så där deckardedikerat och hängivet, inte bara med att jaga brottslingar, utan också med att ta sig ur ensamheten och försöka förstå. Ibland har det gällt ”pedofilins väsen” eller en seriemördares mörka sinne, ofta har det handlat om de andra medlemmarna i det egna kollektivet. Eller de egna bevekelsegrunderna - medkänslans gräns, till exempel.