Författaren går på händer

Hanna Hallgren läser Herta Müllers debutroman

Foto: Ulla Montan
Nobelpristagaren Herta Müllers debutroman ges ut på nytt.

Det är tjocka, dunkla landskap med reptjock sömn och aska utspilld över fuktiga gator, skogar, himlar. Bussarna luktar av bensin, brännvin och piss. Och mörkret är en hopsnörd säck som kastas över byn.

I den reviderade nyutgåvan av Herta Müllers debutroman Flackland (1982), börjar världen i den lilla tyskbyn Nitzkydorf i Rumänien, och slutar i en angiverifabrik i en stad utan namn. Tiden är 50-, 60-, 70-tal. Prosan – i Susanne Widéns fantastiska översättning – ångar av kroppar, sankmark och mylla, och dess berättelser gestaltar, genom en otämjd och associativ logik, en ung kvinnas barndom och tonår.

Att läsa Müllers miniatyrer över människors liv, är som att dricka ljummen mjölk. Det är mjukt och innerligt. Men det är också mycket otäckt skinn på mjölken. Medan jag läser får jag just en känsla av att vilja spotta ut ett mjöligt skinn som växer på tungan. Det växer medan jag rasar in i bokens brokiga personporträtt.

Dessa karga människor som överlever genom att beskära varandra, som älskar genom stärkta lakan och nariga knogar. Mor gråter en snuva av vatten och glas. Ingen får röra vid fars ansikte. Morfar har spik i alla sina kläder, mormor slår för att gråten ska ges en mening. Och flickan blir barfota i sitt ansikte. I byn föds man, eller förs till sin sista vila. Att ungdomen flyttar därifrån är inte att förundras över, då prästen predikar att läppstift är gjort av loppors blod.

Redan i debutboken står det klart att Müller är en fantastisk författare, och att det framför allt är två drag som ska komma att prägla hennes språkarbete. Det ena handlar om hennes högst associativa berättarteknik. Berättelserna föds genom att ord leder till ord, och orden och deras ljud och innebörder får skapa den handling de vill. Müller berättar i sidled, bakåt, framåt, inåt, uppåt, dit orden leder den värld som skapas. Det andra draget utgörs av ett flammande, tätt bildspråk som gör läsningen av hennes böcker till en starkt fysisk upplevelse. Hästen kan dricka ett helt regn när han är törstig. När det är kallt gör håret ont. Den som gråter har munnen full av tunga. Flickan som får sina naglar klippta, måste lära sig att gå på nytt:

”Isblommor väver sitt snår över fönsterrutan. Det ryser så skönt i huden. Mor klipper mina naglar så korta att det gör ont i fingertopparna. Med nyklippta naglar har jag en känsla av att inte kunna gå ordentligt.

Hela tiden går jag på händerna. Jag har också en känsla av att inte kunna tala och tänka ordentligt med så korta naglar.

Också isblommorna slukar sina egna blad, ögonen i deras ansikten är mjölkaktiga och blinda.”

Att skriva på händerna. Kanske var det därför Müller fick sitt Nobelpris 2009? För att hon går på händerna i sin prosa. Och för att händerna i hennes skrift aldrig lämnar marken. För att de sjunger varsamt i världen.

Hanna Hallgren

Fotnot: Herta Müller medverkar vid två seminarier på bokmässan. "Språket som Heimat", lördag kl 13:00 samt "Minnet överger inte sanningen", söndag kl 12:00.