Sorgearbete som är svårt att recensera

När sonen dör vänder sig Naja Marie Aidt till litteraturen

Foto: Mikkel Tjellesen
Naja Marie Aidt, dansk författare.
BOKRECENSIONER

Det finns tillfällen i en människas liv när allt liksom bara slits itu. När katastrofen inträffar och man plötsligt befinner sig i ett enda dånande och förfärligt nu. För den danska författaren Naja Marie Aidt sker detta en kväll när telefonen ringer. ”Vi svarar inte. Vem skulle ringa till oss så sent en lördagkväll.” 

Den ringande telefonen som ett varsel – vi har sett det förut. Men snart nås hon ändå av budet om att hennes son Carl, bokens du, har hoppat ut genom ett fönster. Två dagar senare är han död. 

Att ta hallucinogena droger och hoppa från hög höjd är lite som en parodi på vad psykedelia gör med människor – men ibland händer det ju verkligen. Nick Cave-filmen One more time with feeling handlar om sonen Luke som tog lsd och hoppade, och om bearbetningen av traumat genom musiken. Aidts 25-årige son Carl käkade svamp, fick en psykos och hoppade. Boken Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka är en plågsam litterär inventering av sorgen. En fallbeskrivning. Ett minnesarbete. Ett sätt att genom skrivandet göra något med detta. Fast det tycks som om det inte går. 

Naja Marie Aidt vänder sig till litteraturen. De första ord hon skriver, nedrafsade på en servett ett år efter Carls död, är några strofer ur Inger Christensens Alfabet. Men framför allt vänder hon sig till författare som själva förlorat någon. Erfarenheten av verklig förlust och hur det går eller inte går att skriva om det tycks väsentlig här. Stéphane Mallarmé som förlorade ett barn. Jacques Roubauds Någonting svart. Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. Anne Carsons Nox

Det är ett slags litterär sorgegemenskap som åkallas. Ett sörjande kollektiv bortom familj och vänner. 

Men mest frapperande här är dock formen. Själva olyckan berättas i korta stycken som upprepas, mardrömslikt, samtidigt som mer information läggs till pö om pö. Det är tur, för som läsare måste jag verkligen pausa ibland. En jämt flödande prosa hade inte fungerat, och boken har exempelvis inte mycket gemensamt med prisade novellsamlingen Babian

I stället: fragment. Utdrag ur dikter, dagböcker, sms, brev, drömanteckningar.
I versaler, kursiver, splittrat eller sammanhållet. Banalt, vanmäktigt, hysteriskt. Förlusten av en människa måste gestaltas. I Georges Perecs roman Försvinna var det bokstaven ”e” som föll bort. Aidt inventerar bland annat ”chockspråket” där allt ställs i fråga: ”’Hur’ ’mår’ ’du’ ’nu’?” Plötsligt blixtbelyses ord som ”alltid” eller ”aldrig”, användningen av imperfekt i stället för presens. 

”Sorgen kommer i så många former” skriver Stig Saeterbakken i romanen Genom natten. Och någons sorg kan jag ju inte recensera. Men om man tänker att en författares uppdrag är att bekämpa klichéerna så handlar den här boken om vad som händer – i litteraturen – när det nästan bara är klichéerna som återstår.

ARTIKELN HANDLAR OM

Litteratur

Sorg