Rövarhistorier

avÅsa Linderborg

Publicerad:
Uppdaterad:

Åsa Linderborg läser Clark Olofssons hårdkokta memoarer och efterlyser en riktig biografi

1 av 3 | Foto: Polisen
Fångarna i valvet Clark Olofsson och gisslan, fotograferade med polisens nedhissade kamera, i bankvalvet under Norrmalmstorgsdramat 1973.

Clark Olofsson har skrivit en bok som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Vafan var det som hände? är första volymen i ett memoararbete som ska omfatta fyra band. Det börjar plums i bassängen, när Clark är 23 eller nåt och sitter på Studiegården, en utslussningsanstalt i Uppsala.

Året är 1972, men varför han hamnat där fattar man inte riktigt. Han känner sig lurad på en frigivning, så mycket står klart.

Studiegården är vid den här tiden Sveriges liberalaste fängelse. Det utnyttjar Clark till max. Det som inte går att få via en humanistisk anstaltsledning eller vanlig övertalning, kan man muta eller flirta sig till.

Clark springer ut och in hur som helst, till slut gör han en kopia på nyckeln. På dagarna rånar han banker i närområdet, på kvällarna sköter han häleriverksamheten. Cellen är full med pistoler och pengar. Hela Studiegården är ett enda rummel, en gång ordnar han en likvaka med strippor. Om man nu ska tro författaren.

Han föraktar den dumma kriminalvården som låter honom hållas. Han föraktar alla som hjälper honom; de underbetalda plitarna, kumpanerna, kvinnorna.

Och det är många kvinnor i den här boken. Små och smäckra, långa och välsvarvade, rågblonda och brunlurviga. Alla vill ha ”Olof Bunkerballe”. Och varför skulle han inte göra dem lyckliga?

Men Kärleken heter Maria. Hon, som tidstypiskt läser på Socialhögskolan, hade ett enormt tålamod i flera år, han tillstår det. Hon har huvudet över tentaböckerna medan han knullar järnet.

En kvinna saknas, mamman, affärsbiträdet som får tillbaka sina söner efter socialt trassel. Kanske finns hon med i de delar som vi ännu inte får läsa.

Från Studiegården hamnar vi plötsligt i Beirut. Det är falska körkort, stulna åk, biljakter, slagsmål, exotiska ligg och coola horor. Det är som en gangsterrulle där hjälten aldrig tar stryk. Clark styr upp allting; ett fotbollslag, ett havererat bostadsbygge, en affär ”apelsiner”. Han håller i en kalasjnikov för första gången och skjuter mitt i prick, palestinierna bönar om vapenträning.

Han, eller om det är nån annan, fuckar ju ändå upp det, men hur det gick till är suddigt. Han hamnar på kåken i Kalmar, det är där han sitter när Norrmalmstorgsdramat 1973 skriver in sig i svensk nutidshistoria.

Det är en evigt otrolig grej att Clark Olofsson hämtades från Kalmar för att polisen trodde att Clark skulle kunna hjälpa dem frita bankrånaren Janne Olssons bankgisslan. Väl inne på Kreditbanken stegar Clark över golvet och gör rånet till sitt.

Mitt i allt detta släpps psykiatrikern Nils Bejerot in i banklokalen. Livrädd ser han sig omkring och myntar begreppet Stockholmssyndromet, en ”diagnos” som skuldbelägger offren. De, i det här fallet tre kvinnor och en man, anses ge efter för sitt behov av beskydd.

Teorin, som är pulveriserad av nyare forskning, laborerar aldrig med tanken på att det ibland kan finnas rationella skäl att ansluta sig till förövarna. Gisslan kan ju faktiskt ha skäl att frukta polisens repressivitet mer än rånarna.

En av gisslan, Kristin Enmark, resonerar kring det här i den nyutgivna boken Jag blev stockholmssyndromet (Ordupplaget). 

Clark Olofssons interiörer från Norrmalmstorgsdramat är djupt fascinerande. Polisen, vars plan redan från början var obegriplig i sitt upplägg, försöker övertala Clark att oskadliggöra Janne Olsson och släppa gisslan fri. Som betalt skulle Clark få strafflindring och sex veckors permis. Under den tiden, säger de till honom, kan du råna en bank utan att vi ser det och fly utomlands.

På Justitiedepartementet satt Lennart Geijer och väste kontraorder i döva polisöron. En valvinst några dagar senare låg i vågskålen.

Rättegången efteråt är en fars i sig.

Källkritiskt är det här en helt omöjlig bok, som memoarer ofta är. Han anger en massa människor, men alla är döda. Det är rövarhistorier i dess rätta bemärkelse. Clark Olofsson är en bra berättare, som de ofta är som sluppit få sitt språk nerslipat på skollektioner i medelklassvenska. Han är karismatisk, intelligent, underhållande.

Men han är också helt utan empati för andra människor. Han förefaller vara sällsynt hårdhudad. Ånger, ångest, längtan – det är inga känslor som Clark brottas med inför läsaren. Han reflekterar inte över nånting, han bara berättar; först hände det och sen det. Det är dramatiskt men utan dramaturgi, allt är jämntjockt så man fattar aldrig riktigt när en situation är riktigt på allvar.

Här finns heller inga tidsmarkörer eller andra människor än dem han möter. Det måste kanske bli så, när man suttit på kåken i nästan hela sitt liv. Men det gör också att Clark Olofsson inte riktigt kan sätta in sig själv i den rådande tidsanda som skapade hans säregna ikonstatus.

Clark berättar hur folk vinkade när han åkte i poliskortegen från Kalmar till Norrmalmstorg – en i sig helt bisarr transport, som blir ännu mer häpnadsväckande av att man rapporterade om den på radio, timme för timme. Det är tidigt 70-tal, och Clark Olofsson har nåt slags hjältestatus inom vänstern. En riktigt lyckad vänsterfest hade Clark som gäst, har Maria-Pia Boëthius en gång berättat i en SVT-dokumentär.

Strålglansen erhöll Clark Olofsson som talesperson under de fångstrejker som krävde en humanare kriminalvård. Det är en intressant i historia i sig, som Olofsson inte dröjer vid. Den som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ulf Bjerelds biografi om Lennart Geijer, som utkom tidigare i år.

När man läser Vad fan var det som hände? blir man lite undrande till hur jobbigt Clark Olofsson egentligen hade det på kåken; stängslet runt Studiegården förefaller lättare att ta sig över än fabriksgrindarna runt Slotts senap i samma stad.

Under läsningen blir jag påmind om min pappa, som tyckte att vänstern daltade för mycket med ”slöddret”. Okej, de fick inte sova i egen säng, men de behövde heller inte gå upp och jobba för sin överlevnad. Och Clark hade ju trots allt själv valt att inte bli metallarbetare.  

Min mamma, å andra sidan, var övervakare med ett engagemang för att även kåkfarare ska betraktas som människor och leva under rimliga förhållanden. Hon såg samhällsstrukturen bakom kriminaliteten, ett klassperspektiv som krockade rejält med pappas knegarmoral.

I dag, när synen på brott och straff är mer repressiv än på sextio år, är en human kriminalvård en ickefråga.

Till vänsterbilden av Clark Olofsson hör också att han rånade banker. För vad är väl att råna en bank mot att äga en?, för att prata med Brecht. Men saken med Clark är ju att han även, och kanske framför allt, sysslade med knarkaffärer (kodord ”apelsiner” i Beirut). Sånt har vänstern aldrig annars fördrag med.

Ett tag pluggade Clark Olofsson till journalist, givetvis som praktikant på nån vänstertidning.

Så hur ser han själv på sitt värv? Har hans ”frihetslängtan” gjort Sverige mer progressivt? Jag skulle inte tro det, och den som till äventyrs fortfarande har ett bultande hjärta för mannen med skägg och kalufs som ger drag av Che Guevara, torde bli besviken när de läser den här boken.

Människor födda efter 1978 vet inte vem Clark Olofsson är, jag tror att både han och förlaget lite har misstagit sig på kändisvärdet. Men för min generation är han en levande legend och nån man verkligen vill veta mer om.

Memoarer har alltid ett värde i sig, och det är ju rätt sjuckert att Clark för första gången berättar sin historia. Men det vi behöver är en biografi. Nån som intervjuar hans omgivning, som beskriver samhället, som rotar i källorna och med kritisk distans disponerar materialet. Nån som dyrkar upp honom och berättar om människan Clark Olofsson. Inte bara om kvinnor han lägrat, banker han rånat och folk han slagit ner och lurat.

En sån bok skulle kunna börja när Clark, arbetarbarnet på Hisingen, som fjortonåring gör sitt första inbrott, på Tage Erlanders Harpsund. Han har högsta betyg i alla ämnen, så, ja vafan var det som hände?

Det är ett drömprojekt för vilken journalist eller författare som helst.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM