Ömhet och empati

avBarbro Westling

Publicerad:
Uppdaterad:

Barbro Westling om köttslig lust och obotlig ensamhet i Hjalmar Söderbergs anda

Foto: Göran Segeholm
Therese Bohman (f 1978) är författare och kulturjournalist. ”Aftonland” är hennes tredje roman.

RECENSION. Det finns en anda av Hjalmar Söderberg över Therese Bohmans nya roman. Den särskilda sent-på-jorden-stämningen kring huvudpersonen Karolina Andersson framträder ju så osökt raffinerat i samspelet med ett nutida Stockholm.  Ett slags värdekonservatism och samtidigt ett öppet och fördomsfritt sinne.

Andersson är professor i konstvetenskap med inriktning på konst från förra sekelskiftet, på representationer av Salome, femme fatalen och andra sköna och starka kvinnogestalter. Hennes forskning har mottagits som feministisk men själv distanserar hon sig från det politiska och verkar mer vara fullblodsbiologist. Köttets lust är det som manar på, tanken på den uteblivna avkomman oroar. Att hon lämnat sambon, den prudentlige antikexperten Karl Johan, tycks inte ha lämnat några djupare spår. Värre är det med saknaden efter männen hon haft tillfälliga förbindelser med.

Hon är en kvinna som attraherar män, och hon dras själv till dem. De behöver inte vara speciella, det räcker med deras uppskattning och kroppar. En gammal skolkamrat i uppväxtorten Gusum, en kulturchef på Svenska Dagbladet. I stunden är det ”bättre än ingenting”.

Om själen för alltid är obotligt ensam betyder närheten mellan kroppar desto mer. Och Karolina är påfallande befriad från klass- och grupphänsyn. Iakttagande, analytisk, typ 40 och singel, är hon en överraskande fängslande bekantskap.

Bohman skriver utsökt. Det blånande landskapet i en renässansmålning får hon att synas i Hammarbybackens kontur av sly och mållor. Tillagningen av en tomatsås börjar med finhackad schalottenlök. Zonen mellan två kroppar kan knappast bli mer taktil. Jag kan bara haka upp mig på ordet ”jacka”. Det verkar konstigt att en så ytterst stilmedveten kvinna som Karolina skulle ta på sig en sådan till klänning. En särskild plats i romanen tar -beskrivningen av ett experiment i naturvetenskapens utkanter i forna Sovjetunionen. Ärftlighetsforskaren Ilya Ivanov ville gå längre och prova att korsa människa och apa. Karolina fördjupar sig i kvinnan, som hon kallar Gavriila. Vilken besvikelse i livet kunde lett till att hon frivilligt ställde sin kropp till förfogande för ett så vanvettigt experiment?

I Aftonland vävs skilda ensamheter och bleknande sorgmotiv samman. Texten uppmärksammar närmast ömsint det som är skönt och gott på väg mot höst och förfall. Karolina Andersson är inte miserabel, inte sällan är hon lycklig. Den nattliga drömmen om fartyget som i all sin väldighet kör rätt in i och får hela Södermalm att rämna och rasa är heller inte bara en mardröm. Suget mot undergången, underkastelse och att omslutas av något större är inte bara destruktivt.

Att Karolina attraheras av sin unge doktorand, Anton Strömberg, och att hon faller för frestelsen utan att skämmas för det hör till hennes livshållning av bejakande. Liksom att hon kallsinnigt gör sig av med honom då hon upptäcker att han bluffat i sin begynnande forskning.

Universitetsmiljön på Frescati passar heller inte illa för den milda undergångsstämningen. Här finns kufar och opportunister, smått intresserade studenter och möjligheter till insynsfri verksamhet. Huvudpersonen balanserar på ett -roande sätt mellan avmätt kollegialitet och en antydan till desillusion.

Karolina Andersson är trots allt en ensam estet och innerlig älskare av konsten från förra sekelskiftet, den som stadigt hänger på Thielska galleriet.

Therese Bohman lyckas med empati och saklig udd förmedla hur förtvivlat långt det är därifrån till kollegornas entusiasm för Kanelbullens dag.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM