Osmakligt, Heberlein

Torsten Kälvemark om en alarmistisk bokattack mot svensk integrationspolitik

Foto: Claudio Bresciani / TT
Ann Heberlein (född 1970), teologie doktor i etik och författare, meddelade ­nyligen att hon kandiderar för Moderaterna i valet nästa år.
BOKRECENSIONER

Jag studsar till inför boktiteln: Den banala godheten. Tanken är förstås att vi som läsare ska associera till Hanna Arendts berömda klassiker om den banala ondskan, den som handlar om Adolf Eichmann och hans roll som plikttrogen tjänsteman bakom förintelsen av Europas judar. Med fullt medvetande utvecklar Ann Heberlein inom bokens pärmar sin tes att lika plikttrogna fast godhjärtade svenska tjänstemän lett oss in i en nationell katastrof orsakad av invandringspolitiken.

Det är en djupt osmaklig association. Flyktingmottagning och integration har förvisso problem här i landet men att lyfta upp dem på en nivå som ska föra tankarna till den värsta skamfläcken på Europas moderna historia är förstås enbart ett tecken på dåligt omdöme.

Jag började bläddra i boken samtidigt som jag läste den debattartikel i Expressen där Heberlein meddelade att hon tänker kandidera för Moderaterna i nästa års riksdagsval. I ett svagt ögonblick började jag faktiskt tycka synd om Anna Kinberg Batra, särskilt när hennes nya partivän lyfte fram sitt främsta budskap: ”Kärlek och godhet är känslor och attityder som hör hemma i de intima, privata relationerna. I det offentliga samtalet och i politiska beslut är det andra värderingar och principer som bör råda”. 

Formuleringen ska naturligtvis ses som en känga mot Fredrik Reinfeldt och hans tal om öppna hjärtan. Hon återkommer också inne i själva boken till denna kritik. Det är alltså inte de nya moderaterna som hon vill kandidera för utan de riktigt, riktigt gamla.

Det är för övrigt många av godhetens förespråkare som hon inledningsvis gisslar. En av dem är ”komikern Jonas Gardell” som enligt henne ”romantiserar den svenska mångkulturen”. Att hedersdoktorn och författaren Gardell i samband med terrordådet på Drottninggatan skriver om den känsla av nationell samhörighet som också invandrare visade efter händelsen blir för magstarkt för Heberlein. Hon tror inte så mycket på känslor över kulturgränserna.

Balans och omdöme är verkligen inte bokens styrka. Varför drabba läsaren med denna monumentala alarmism? På en större middag sitter Heberlein med vänner uppenbarligen och diskuterar alternativa strategier för att flytta utomlands. 

Själv har jag inte för ett ögonblick drömt om att överge Sverige fast jag bor femhundra meter från Fornhöjden i Södertälje, ett så kallat utanförskapsområde. Visst, det har brunnit bilar i grannskapet några gånger men under tjugo år som villaägare här har jag bara en enda gång drabbats av ett brott. Och då handlade det om en turnerande stöldliga från Baltikum som slog sönder ett bilfönster.

Men anekdotiska bevis räcker ju inte som argument vare sig för eller emot den förda invandrings- och integrationspolitiken. Jag delar verkligen Ann Heberleins upprördhet över mord, våldtäkter, gängbråk och skottlossning. Jag vill att ordningsmakten griper in med kraft om det blir stökigt på bibliotek och simhallar. Jag har ingen förståelse för ekonomisk brottslighet bland assistansbolag eller pizzerior. Jag avskyr hedersvåld och privata moralväktare. Förövare ska inte göras till offer.

Å andra sidan hade jag väntat mig att en forskare som Heberlein någon gång stannat upp i en politisk analys. Den svenska skolan är i förfall, säger hon och ondgör sig samtidigt över religiösa friskolor. 

Men hon funderar inte över att Sveriges ”extrema” invandringspolitik gått hand i hand med världens mest extrema skolpolitik, en ordning som lett till en accelererad segregation och som hennes nyupptäckta politiska bundsförvanter bär ett stort ansvar för. Det är ju inte bara OECD som häpnat över att ett av världens bästa skolsystem så snabbt har tillfogats allvarliga skador genom ett friskolesystem där det banala vinstbegäret släppts in.

Inte heller i den internationella analysen använder Ann Heberlein den kritiska ansats som hon borde ha lärt sig under sin egen forskarutbildning. Hon säger aningslöst att integrationen fungerat bättre i USA än i Europa.

Det är ett bisarrt påstående om man tänker på att svarta män (150 år efter slaveriets avskaffande!) tillsammans med hispanics utgör 58 procent av internerna i USA:s fängelser trots att de bara är 25 procent av befolkningen. Hon klagar över att man kan leva i Sverige utan att kunna svenska men verkar omedveten om att en tredjedel av USA:s spanskspråkiga miljoner talar dålig engelska eller ingen engelska alls. 

Mångkulturalism är enligt Heberlein den katastrofala ideologi som ”vänsterskribenter, lobbyister och kulturarbetare” står bakom. Hon noterar att Sverige enligt något index är det mest mångkulturella landet i Europa men glömmer berätta att Australien och Kanada leder världsligan utan att ännu ha brakat samman som nationer.

Hon gisslar begreppet ”värdegrund” och säger att det är en svensk (och möjligen norsk) godhetsbaserad uppfinning men kollar inte att det är vanligt också i Finland och Danmark. Hon kunde lika gärna ha sagt att krusbär är ett enbart svenskt begrepp.

Det hindrar nu inte att hon ändå friskt diskuterar vad som kan vara svenska grundvärderingar. Ska man säga något gott om hennes bok så är det att den tredje och avslutande delen möjligen kan ge underlag för en mer seriös debatt om rättigheter och skyldigheter, om ansvar och krav, frihet och autonomi. 

Där har Ann Heberlein delvis lämnat Avpixlats retorik för att ägna sig åt ett område där hon åtminstone har en teoretisk kompetens. Fast just den debatten bör väl föras i en lugnare och mer saklig ton bortom den populistiska diskursen.

När jag skriver detta har Dagens Nyheter just haft ett stort reportage om de fruktansvärda flyktingödena på Medelhavet. I Der Spiegel säger samtidigt Tysklands konservative minister för utvecklingsfrågor att hundra miljoner afrikaner under kommande decennier kan tvingas till flykt norrut om inte klimathotet tas på allvar. Det finns med andra ord all anledning att oroa sig för framtidens migrationsströmmar. Och då handlar det inte om jihadister utan om hungrande människomassor.

Men Ann Heberlein lyfter knappast blicken mot de stora världsproblemen. Hon och hennes vänner tycks mer fundera på vilket land som skulle kunna ta emot dem som invandrare när den banala godheten störtat Sverige i fördärvet.

FAKTA

DEBATT

» Den banala godheten

Mångkultur, integration och
svenska värderingar

Ann Heberlein

Greycat Publishing