Pontus Hultén öppnade upp konsten

Femtio år sedan jättekvinnan skapade historia

Foto: Foto: TT
"Hon, en katedral” 1966.
BOKRECENSIONER

Det är nu femtio år sedan Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely och Per Olof UltvedtPontus Hulténs initiativ skapade Hon, en katedral Moderna museet. En utställning där besökarna steg in genom skötet på Saint Phalles prostituerade gravida jättekvinna.

Inuti kroppen möttes de av bland annat Ultvedts och Tinguelys rörliga maskinskulpturer, en telefonkiosk, en servering, en rutschkana, en ­mini-bio och en guldfiskdamm. Det var en konst som var öppen för besökarnas medverkan, de blev själva en del av utställningen. En plats för lek och samvaro. 

Den lekande känner sig främjad. Allt går lätt när man leker, man svarar på det som sker och nya underbara konstellationer uppstår. Leken är sitt eget ändamål, fjärran från varje nytto­aspekt. Pontus Hulténs snilleblixt var att släppa lös de krafterna i konstförmedlandet. Redan med utställningen Rörelser i konsten några år tidigare hade han introducerat en konst som interagerar med betraktaren och tar hennes sinnen i anspråk. 

Pontus Hultén 1965.

I Andreas Gedins biografi framstår Pontus Hultén själv som en lekfull och gynnad person som lyckades med det mesta han företog sig. Född i en välbärgad familj och med möjlighet att studera konst och konsthistoria blev han snabbt en person att räkna med i konstsammanhang.

Efter att ha vistats längre tider i Paris på femtiotalet, knutit väsentliga kontakter och kurerat utställningar på det inflytelserika Galleri Denise René var han med att starta upp Moderna museet. Med utställningen Hon, en katedral skrevs han in i den svenska konsthistorien med närmast mytiska förtecken. Den öppna konsten låg i tiden och passade det statsbärande partiets idéer om ett öppet och demokratiskt samhälle. Hultén hade goda kontakter med den socialdemokrati som beviljade anslag.

Beslutsvägarna framstår i dag som oerhört informella och slutna i stark kontrast till idealen. Eliten var vänner med varandra och beslut togs många gånger på tennisbanan, middagar och fester. ”På den tiden så var det lätt allting”, som Ulf Linde säger i en intervju. 

Att man på sextiotalet var så upptagen av lek och spektakel var nog ett uttryck för en karnevalisk impuls i ett fortfarande ganska hierarkiskt och stelt samhälle. 

Andreas Gedin tar också fasta på det i Bachtins mening karnevaliska i sin analys av Hon, en katedral. Han finner samma uppochnedvända logik i hur högt byter plats med lågt när den patriarkala katedralen ersätts av en prostituerad moders kropp. Och hur gränsen mellan åskådare och scen upphävs i en happening där liv och karneval är ett. 

Även om Hon, en katedral för Niki de Saint Phalle var ett medvetet feministiskt projekt, så fanns det ett antal feminister ansåg att den var misogyn och på männens villkor. Kanske hade det att göra med att det var just en prostituerads kropp som gjordes tillgänglig.

Med tanke på tidens kvinnosyn kan man förstå att männens förtjusning väckte feministernas misstänksamhet. Samtidigt påpekar Andreas Gedin att Hon, en katedral måste ha varit ett av sin tids absolut största och mest uppmärksammade verk av en kvinnlig konstnär. 

Att Pontus Hultén medverkade till detta inbrott på männens arena kan förefalla förvånande. Men det är just en sådan framsynthet som skapar konsthistoria.

ARTIKELN HANDLAR OM