Klimatförändringarna

Andreas Malms vision förblir förfärande oklar

Vad ska hända efter eko-revolutionen?

Av: 

Kajsa Borgnäs

BOKRECENSIONER

Andreas Malm har skrivit ”How to blow up a pipeline” om klimatkrisen och Kajsa Borgnäs utkommer med sin bok , ”Ingen tid för illusioner”, i samma ämne. Vi lät de båda författarna recensera varandras böcker.

Andreas Malm är humanekolog, författare och journalist med flera böcker om klimatet bakom sig.
Andreas Malm är humanekolog, författare och journalist med flera böcker om klimatet bakom sig.

Den revolutionära vänstern har alltid haft svårt att beskriva samhället på andra sidan revolutionen. Hur ser det ut efter Alexanderhugget som skiljer det kapitalistiska huvudet från den arbetande kroppen? I den marxistiska litteraturen finns halmstrån om en icke närmare definierad kommunism, kooperativ i stället för privat ägande, samarbete snarare än konkurrens.

Inte heller Andreas Malm reflekterar i sin tänkvärda och välskrivna bok How to blow up a pipeline närmare över vad som kommer efter det att den fossila infrastrukturen och dess ägarstrukturer slagits sönder. Att det krävs storskalig och snabb avveckling av fossilt kapital för att stabilisera klimatet är lätt att hålla med om.

Däremot är ointresset att beskriva det post-revolutionära samhället ett särskilt stort problem just när det gäller eko-revolutionen. Till skillnad från i den ”vanliga” revolutionen slås ju här inte bara kapitalismens sociala strukturer i spillror, utan också dess fysiska.

I den klassiska revolutionen är målet, efter det att kapitalisterna satts på bar backe eller bakom lås och bom, att produktionsmedlen överförs i arbetarnas händer. Det förblir oklart i Malms vision om det efter förstörelsen av det fossila kapitalet finns något produktionskapital alls kvar att producera med.


Malm driver två teser. Den ena är tesen om den radikala flankens betydelse för politisk förändring. Frågan är legitim, även om boken balanserar på gränsen till våldsromantik med sina medryckande beskrivningar av adrenalinpåslaget som följer när man lyckas bryta igenom stängslet till Europas största kolkraftverk. Malm ger flera exempel på när ”kontrollerat politiskt våld” bidragit till att upphäva förtryck och orättvisor: i avskaffandet av slaveriet, kolonialism och apartheid, i kampen för kvinnlig rösträtt.

Malms förmodan att staterna sitter i knät på kapitalet och inte förmår avveckla fossil infrastruktur motsägs av Tysklands avveckling av kolkraften

Ett problem är att även om tesen stämmer gäller den hela det politiska spektrat. Inte bara vänstern och miljörörelsen utan också högern har sina våldsbejakande flanker. Dessutom görs misstag, och ju större flanken blir desto mer svårkontrollerat blir våldet. Den radikala flanken får så småningom en egen flank. Någonstans här sätts en sten i rullning som är svår att få stopp på.

Malm diskuterar detta på ett insiktsfullt sätt. Själv landar han i att klimatrörelsen fortfarande inte har utnyttjat alla fredliga medel för att driva på omställningspolitiken. Storskaligt våld mot fossil infrastruktur är inte nödvändigt, än.


Bokens andra tes kretsar kring den fossila teknikens roll. Ett kolkraftverk är ett uttryck för klassförhållandena i samhället och spyr ut koldioxid, punkt. Att det också genererar el, till både arbetare och kapitalister, verkar vara en bisak.

Malm har rätt i att bönder i Egypten har intresse av ett stabilt klimat. Men de har också intresse av mer el och välståndsökningen i utvecklingsländerna är en stark drivkraft för de växande utsläppen. Det stämmer att rika måste konsumera mindre, men fattiga kommer att konsumera mer. I klimataktivisternas läger laddas datorerna upp kopplade till cyklar. Det är charmigt.

Men om snart tio miljarder människor vill se något efter mörkrets inbrott, ta sig runt med mekanisk och elektrisk energi, bo i kollapssäkra hus och äta sig mätta behövs utsläppsfri el, stål, cement, gödsel och kemiska produkter.


Teknik kan avvecklas på en minut genom sabotage. Att utveckla utsläppsfria ersättningstekniker kräver tid, pengar, samarbete och stegvisa förändringar. Malms förmodan att staterna sitter i knät på kapitalet och inte förmår avveckla fossil infrastruktur motsägs av Tysklands avveckling av kolkraften och EU:s förslag om förbud mot förbränningsmotorer. I Kina stängs kolkraftverk av för att regionpolitiker ska nå skärpta utsläppsmål.

Det är otillräckligt, och det går alldeles för långsamt. Jag läser Malms bok som en inte orealistisk dystopi av världen där vi missat Parismålen eller passerat farliga tipping points. Då är steget inte långt till brinnande teknikkonflikter. Det ligger inte oerhört långt i framtiden.


Men än är vi inte där. Jag tror det bästa vi kan göra är att använda den tid vi fortfarande har till att utveckla och rulla ut det gröna produktionskapital vi otvivelaktigt kommer att behöva också på andra sidan avvecklandet av det fossila.


Kajsa Borgnäs är chef vid det tyska industrifackliga institutet Stiftung Arbeit und Umwelt och författare till boken ”Ingen tid för illusioner” (Atlas)

ANNONS

Lyssna på ljudböcker i sommar! Just nu 50% rabatt i 4 månader hos Storytel.

Extern länk från Storytel

Köp nu

Publisert:

LÄS VIDARE

Vi har inte tid att strunta i fossilkapitalet

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatförändringarna

Klimathotet

Dystopi

Andreas Malm

Kommunism