Romaner

Bonnier når bara halvvägs till Knutby

”Romanen hukar i skuggan av alla de fackböcker, reportage och dokumentärer som redan har gjorts”

avMalin Krutmeijer

Foto: Fredrik Hjerling
Författaren Jonas Bonnier ger ut romanen ”Knutby” (Albert Bonniers förlag), om morden i Knutby i Uppland.

Behöver vi en roman om upprinnelsen till mordet och mordförsöket i Knutby 2004?

Ja, varför inte? Berättelsen om Filadelfia-församlingen som trodde sig härbärgera Kristi brud personifierad innehåller många aspekter som en skarp författare med god inlevelse- och föreställningsförmåga skulle kunna ge en intressant gestaltning.

Jonas Bonnier är inte den författaren, men för den skull är hans roman Knutby inte precis dålig. Den hukar bara i skuggan av alla de fackböcker, reportage och dokumentärer som redan har gjorts. I skuggan av verkligheten, frestas man att säga. Huvudpersonerna har ju heller inte precis hållit tyst under åren som gått.

Romanens kronologiska upplägg inleds 1997 med att Helge Fossmo, hans fru Heléne och deras två barn anländer till Knutby där Helge ska tjänstgöra som pastor. Här kallas de Sindre och Kristina Forsman, och Kristina fungerar som läsarens ställföreträdare fram till att hon dör under misstänkta omständigheter.

Författaren mer än antyder att Sindre/Helge mördade henne, och det är han inte ensam om att tro även om rätten inte ansåg att det kunde bevisas.

Så länge författaren skriver ur Kristinas perspektiv fungerar berättelsen hyfsat: hennes tvivel på församlingens bisarra drömtydningar, och på Kristi brud, kan han leva sig in i.

När perspektivet sedan skiftar till Åsa Waldau som Bonnier kallar Eva Skoog, ”barnflickan” Sara Svensson, kallad Anna Andersson, och Helge Fossmo/Sindre Forsman går det sämre. De tänker, känner och handlar i en komplicerad föreställningsvärld som det kräver betydligt mer mod och fantasi för att gestalta än vad författaren lyckas – eller vill – uppamma. 

De religiösa och sexuella drivkrafter som blandade med ren maktlystnad blev en dödlig cocktail skildras livlöst och intetsägande i formuleringar som ”han var den älskare hon alltid önskat sig, energisk och outtröttlig”. Stilen är återberättande, för trygg.

Det som bränner till är egentligen rena fakta, som att Fossmo påstod sig sanndrömma om sin unga frus nära förestående ”hemgång” till gud, och sedan framställde det som ganska rimligt att hjälpa gud på traven.

Men vitsen med en roman måste väl vara att på något sätt fördjupa, levandegöra och aktivt förhålla sig till den väldigt speciella verklighet som de här människorna levde i.

Det gör inte Jonas Bonnier riktigt. Vill man få en stark bild av tillvaron i Knutby finns det bättre källor.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Knutby