”Det ska kännas som att bli slagen i käken med ett järnrör”

Jonas Thente läser Jack Hildéns diktsamling om kokain och finner en lyrisk balansakt på lina

avJonas Thente

Foto: tove freij
Jack Hildén (född 1989), författare och kritiker.

Kokain är den mest upplivande drog jag någonsin har använt. Det är inte mina ord, utan författaren William S Burroughs, som var narkoman under större delen av sitt liv och därför borde veta.

I en artikel i tidskriften The ­British journal of addiction daterad 1956 beskriver han dragningen till kokainet som ”spökbehov”. Till skillnad från exempelvis heroin och annat nedåt­tjack så har man inget ämnes­omsättningsbaserat behov av kokainet. Man kan intensivt längta efter kokain, skriver han: ”Om man inte kan få tag  i kokain äter man, lägger sig att sova och glömmer bort det”. Inga abstinenssymtom.

Jack Hildén kan alltid få tag på kokain och han glömmer inte bort det. Hans beskrivning av ­kokainets effekt är bildligare än den äldre kollegans: ”Den första linan ska kännas som att bli slagen i käken med ett järnrör”.

Så lyder första meningen i dikten Laddet. Det är en febril men ändå nyktert eftertänksam rant kring kokainet; hur det ömsom skruvar upp livskänslan till eufori, ömsom lämnar Hildén skakande i eftertänksamhetens kranka blekhet. Den allvetande Burroughs skriver i sin artikel: ”Ständigt kokainbruk leder till nervositet, depression, ibland drogpsykos med paranoida hallucinationer”. Om detta vittnar Hildén och lägger till symptomet oregelbunden hjärtrytm.

Det finns en bestämd klass­aspekt när det kommer an på droger. Om thinnersniffning och GBL befinner sig på botten av skalan så ligger kokain överst.

Diktraderna är genomgående skrivna i versaler med en blankrad emellan. Som hjärtslag. Och jag gissar att det kommer att avspeglas i oregelbundna radbrytningar mot slutet, men det händer inte. Det är en ganska sammanbiten dikt. Effektivt koncentrerad.

Det finns en bestämd klass­aspekt när det kommer an på droger. Om thinnersniffning och GBL befinner sig på botten av skalan så ligger kokain överst. Det används frekvent av finanstyper, rappare och Stockholms medieelit – i det senare fallet av relativa nykomlingar på scenen; nyblivna profiler för vilka laddresterna runt näsan blir en motsvarighet till mensurärr.

Det är naturligtvis frestande att läsa Laddet mot Hildéns tidigare två böcker. I debutromanen Vi, vi vaktmästare från 2014 handlar det om en 20-åring som tillfällighetsjobbar som vaktmästare men vet att han kan bli något ­finare. I romanen God och opåverkad från 2017 är berättarjaget en – håll i er – 25-årig kulturskribent i Stockholm med emotionella problem. Och nu känns det som om vi alltså har nått kapitel tre i denna berättelse om en klassresa. 

I början av Laddet beskriver ­berättaren en scen där han kommer ut från toaletten, fulladdad, och förnedrar en chef på en stor kultursida. Inte högt så att det märks just då, men nu, i dikten. Det är som om han ville understryka att Det kan jag göra. Dithän har jag nått. Eller: detta är vad laddet gör mig till.

Det är en kompakt och laddad dikt som liksom i Hildéns tidigare böcker spejar inifrån och betraktar utifrån i en skicklig balansakt. Naturligtvis finns här också ett in-joke: merparten av sidorna är blanka och utmärkta att riva ur och rulla ihop till snortrör för inhalering av kokain. I brist på 100-dollarsedlar. Där är han inte än.

Not: Jack Hildén skriver på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans bok av Jonas Thente, litteraturkritiker och redaktör på Dagens Nyheter

ARTIKELN HANDLAR OM