Kraftfullt epos om samernas 1900-tal

Magnus Ringgren viker ner sig för auktoriteten i Linnea Axelssons diktverk

Foto: Sara Mac Key
Ædnan är gammal nordsamiska och ­betyder landet, marken och jorden och Linnea Axelssons berättelse handlar just om rätten till land. Det  som för­vägrats dem genom gränsdragningar, reglerade älvar och gruvdrift.
BOKRECENSIONER

Samerna märks ganska lite i svensk litteratur. Lars Lundkvist gjorde storverk på 1950-talet av deras föreställningsvärld. Hos den tvetydige PO Sundman finns de, men de är märkligt svåra att få syn på hos de stora västerbottniska berättarna – de växte ju faktiskt upp i renbetesland. Först i dag ser vi författare (och filmare och konstnärer och musiker) med samisk bakgrund som Mikael Niemi och Stina Stoor ta sig plats i svensk offentlighet. Till dem sluter sig nu med stor kraft och auktoritet Linnea Axelsson.


Ædnan är en väldig bok, mer än 700 sidor, mitt mellan berättelse och poesi. Den är både ordknapp och nästan kosmisk. Den följer ett par -samiska -familjer under hundra år fram till nu då Girjas-målet stiger upp genom rättsväsendet. Det handlar om rätten till land som kolonialmakten Sverige förvägrat dem. Samer har alltid tvingats bedriva politik i domstolarna. Deras politiska institutioner är svaga. Och från Sametinget kan man höra underliga saker som att man inte kan vara en riktig same om man inte äger renar. Är ett folk detsamma som ett skrå?

”Ædnan är en väldig bok, mer än 700 ­sidor, mitt mellan ­berättelse och poesi. Den är både ordknapp och nästan kosmisk. Den följer ett par ­samiska familjer under hundra år fram till nu.”

Linnea Axelsson ger den historiska ramen för samernas 1900-tal. Först bryts ett invant mönster när de nordiska länderna drar upp gränser på Nordkalotten och med en stor folkförflyttning tvingar in människor och renar i mönster de knappt kan acceptera. Därefter kommer gruvorna och de reglerade älvarna som ytterligare beskär deras liv. Marken – Ædnan – grävs sönder och förfulas.


Språket ger sig av från människorna. Många blir osäkra på till och med vad de själva och deras närmaste heter. Det blir en stark scen när en sköterska på mentalsjukhuset får den svagsinte Nila att för första gången säga sitt namn. Men det blir fel, han säger Nils.

Samekvinnorna gifter sig med svenskar och städar på kraftstationerna. Rasismen lurar i det mest vardagliga. Fram mot nutid vaknar en ny självkänsla. Språket kommer tillbaka via skolbänken men känns för putsat och korrekt. Dialekten är borta. Somliga tar upp renskötseln igen: ”Vara utan renblicken gick inte”. Men traditionerna är svåra att hitta och bärga in i en förändrad tid. En gryende politisk medvetenhet växer jämsides med psykisk ohälsa. Många unga renskötare tar sina liv – en socialpolitisk skandal som få bryr sig om.


Linnea Axelsson söker inte det typiska och folkloristiska utan människorna och deras landskap. Jojken finns där som en självklarhet, men den dominerar inte. Det här är inget bygdespel utan en av de intressantaste svenska böckerna jag läst på länge.

Boken har många röster, men de skiljs inte ut språkligt från varandra. Stilen bäddar för monotoni, och särskilt mot slutet blir hoppen i kronologin inte alltid betydelsebärande. Man tycker sig märka att den här texten svängt flera gånger mellan prosa och poesi under sin tillblivelse. Den skulle säkert nått en mycket större publik som roman. Men invändningarna viker ner sig för kraften, vreden och kärleken som är nerlagda i den.

ARTIKELN HANDLAR OM

Samer

Sametinget

Essäer

Poesi