Ilska och elaka beskrivningar

Rakel Chukri läser en anklagelseakt i västern-stil

1 av 2
Illustration: JENNY MÖRTSELL

Det var många som blev förvånade när Mona Sahlin valdes till partiordförande. Jag trodde personligen aldrig att hon skulle lyckas göra comeback efter chokladskandalen. Men mest förvånad i hela landet, ja till och med i hela världen, var nog Lotta Gröning.

Hon har skrivit en lång anklagelseakt, förtäckt till debattbok, där hon metodiskt bryter ner Sahlin bit för bit. Ambitionen i Sanning eller konka är att teckna ett porträtt av en oppositionsledare. Men det görs i vilda västern-stil. Vi får veta att Mona Sahlin ”ser rundare ut” och alltid bär ”någonting svart, hon känner sig trygg då”. Sahlin beskrivs dessutom både som en banal person och en listig jävel som inte drar sig för att utnyttja både sonens och väninnan Anna Lindhs död för att vinna röster.

Någonstans, när Sahlin beskrivs som en groupie på grund av sin beundran för Bruce Springsteen, blir jag riktigt orolig. En groupie är ett fan som är så besatt att han eller hon kan tänkas ligga med sin idol. Låt gå för att boken saknar källförteckning och att omröstningen om EG påstods äga rum 1995, men ordvalen är förvånansvärt försåtligt valda.

Det är också svårt att förstå vad som är initierade vittnesmål inifrån rörelsen och vad som är illasint skvaller. Hur ska man till exempel värdera beskrivningen: ”många ruskar på huvudet och funderar över om [Sahlin] verkligen är vid sina sinnens fulla bruk”. Det är alltså många som misstänker att hon är lite knäpp, koko, labil. Vilka är dessa många? Och hur många är många?  

Förklaringen till ilskan mot Sahlins person kommer i slutet, där Gröning uttrycker sin besvikelse över socialdemokraternas högervridning. Det är i sådana fall den boken Lotta Gröning borde ha skrivit.

Hon är ingen dussintyckare i svensk politik och har länge varit med och bestämt den politiska dagordningen, särskilt som debattredaktör på Aftonbladet. Intressantast är därför också när hon undrar vilken plats vänsterkritikerna kommer att ha i SAP. Eller hur Sahlin ska skärpa sin utrikespolitiska profil. Men hon verkar ha blivit alltför kär i elaka beskrivningar som att det ser fånigt ut när det står säpovakter utanför Sahlins anspråkslösa radhus i Nacka. Det blir käbbel i stället för debatt, något det redan finns för mycket av i politiken.

Genom att idiotförklara Mona Sahlin idiotförklarar Gröning partiet som röstat fram henne. Vilket jag inte tror är avsikten. Indirekt är också boken talande för det fega samtalsklimatet i Sverige. Gröning beskriver själv i slutet hur hon tidigare rest runt i landet med Sahlin och förvånats över att folk inte vågade kritisera Sahlin öppet. I stället berättade de om sin besvikelse för Gröning som skulle föra detta vidare. Något säger mig att hon aldrig gjorde det. Förrän nu.

Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan