Djävulens påfund

Malin Krutmeijer läser en haltande uppgörelse av Lena Andersson

Foto: Henric Lindsten
Verkligheten och resten är en samling ­krönikor som tidigare publicerats i Dagens Nyheter där Lena Andersson verkar som fristående kolumnist.
BOKRECENSIONER

Skatter och postmodernism – djävulens påfund. Så skulle en alternativ titel på Lena Anderssons krönikesamling Verkligheten och resten kunna lyda.

När hon stormar mot tvånget att betala skatt framstår hon som en rätt förutsägbar, thatcheristisk ekonomisk liberal, som undviker att fördjupa sig i omfördelningsdimensionen och att pengarna går till sådant som gratis universitetsstudier. I stället konstaterar hon harmset att det är fel att till exempel Leif Östling inte får behålla alla sina ”hoparbetade” kronor. Hoparbetade – verkligen? Hört talas om spekulationsekonomi och kapitalackumulation?

Mer intressanta är Lena Anderssons ständiga attacker på det hon ibland kallar poststrukturalism, ibland postkolonialism, men oftast postmodernism. Kritiken mot dessa tankeströmningar, yvigt skildrade som något slags identitetsrörelser och i princip synonyma, löper som en röd tråd genom hela krönikesamlingen. Den annars stenhårt sekulära författaren får något religiöst inkvisitoriskt över sig när hon söker och finner postmodernism i precis allt hon inte gillar (utom möjligen skatterna).


Donald Trump och hans följe av nättroll kan inte dölja för Anderssons skarpa blick att de är poststrukturalister. De antika sofisterna var postmodernister som hjältarna Aristoteles och Platon ägnade sin filosofiska gärning åt att polemisera mot. Sara Lidman – ja tror ni inte att hon visade sig vara postmodernist hon också!

Nå, alla som misstror makten är inte nödvändigtvis poststrukturalister. Omvänt: att göra en – triggervarning! – diskursanalys med utgångspunkt i ett maktperspektiv innebär inte nödvändigtvis att rutscha i väg på ett sluttande plan mot konspirationsteorier. Och sofisterna, de var väl ändå i högsta grad premodernister? Ingen postmodernism utan modernism, någon ordning får det vara på kronologin och begreppen.


När det gäller Sara Lidman, så är skälet till att Lena Andersson föser in henne
i postmodernistfållan att hon i början av 1990-talet fördömde Bret Easton Ellis roman American Psycho. Enligt Andersson tyder Lidmans ställningstagande på att hon ansåg att ”medvetandet är hjälplöst inför intrycken som sköljer in över det”. Hon trodde med andra ord att vi skulle bli american psychos om vi läste romanen.

Naturligtvis trodde Lidman på ordets kraft: hon var en politisk författare, en opinionsbildare och aktivist. Jag antar att Lena Andersson också föreställer sig att hennes egna Dagens Nyheter-krönikor har något slags effekt på människor. Om inte så hade hon ju kunnat strunta i att skriva dem.

Hursomhelst: nu är det så att American Psycho brukar räknas som en postmodernistisk roman. Den är drastiskt ironisk och full av referenser till annan litteratur. Den korsar den numera fullständigt nedsprungna gränsen mellan hög- och lågkultur när den förpackar samhällskritik som ultravåldsam seriemördarroman. Den skildrar identitetsupplösning: huvudpersonen Patrick Bateman och hans börsmäklarkollegor kallar varandra för olika namn hela tiden, de är helt utbytbara och det spelar ingen roll.


Den uppmärksamma läsaren noterar också att det faktiskt inte är alldeles klart om Patrick Bateman ens begår alla de bestialiska våldsdåden i verkligheten, men i romanens ”verklighet” spelar det ingen roll heller. Man kan även lägga märke till att fast Bateman är stenrik så jobbar han aldrig i boken. Vete sjutton hur han ”arbetar ihop” sina pengar egentligen, men jag gissar att de i Lena Anderssons skatteparadisiska utopi skulle vara välförtjänta eftersom han har dem.

Kanske kan man kalla American Psycho för en postmodern dystopi, en kongenial gestaltning av en nyliberal, brutal tidsanda där själslivet smulats sönder och ersatts av konsumtion som livsstil. Den är i alla fall storartad, rolig och fruktansvärd.

Om någon så är det alltså Bret Easton Ellis som är postmodernisten här, medan Sara Lidman med sin moralkodex och tro på litteraturens danande kraft för en bättre framtid är modernisten.


Det var lite befriande att få detta sagt. Man tar nämligen inte postmodernismen riktigt där man sätter den, vilket American Psycho är ett bra exempel på. Det är en spretig och mångtydig idériktning, med företrädare från vänster till höger. 

Sedan kan jag hålla med Lena Andersson om att det förekommer en del svepande maktkritik och slappt vevande om strukturer i den offentliga debatten. Men det är också slappt av den annars så pålästa Lena Andersson att på ett par hundra sidors intensiv pomo-bashing inte en enda gång referera till någon av alla de teoretiker som räknas som företrädare för poststrukturalismen, postkolonialismen och postmodernismen. Det enda verk hon nämner – gillande – är en roman.

På samma sätt som vissa vänsterdebattörer kramar sin liberala halmdocka utan att någonsin egentligen definiera den, älskar Lena Andersson sin postmodernistiska.

ARTIKELN HANDLAR OM