I bibelskola med Carola

Petter Lindgren om andra delen i Thomas Arnroths serietrilogi

BOKRECENSIONER

”Hon predikade, sjöng och skrek på exakt samma sätt som Jane Whaley, fast med tusen gånger högre och bättre röst såklart.”

Omdömet gäller självaste Carola Häggkvist och är saxat ur del två i Thomas Arnroths serietrilogi om sin väg till Livets ord och Ulf Ekmans bibel­skola i Uppsala.

Foto: Robert Brännström
Thomas Arnroth.

Jane Whaley är en amerikansk predikant som tillsammans med maken Sam ofta gästade Livets ord under Carola-åren och drev inriktningen åt det exorcistiska hållet. I dag driver paret World of faith i USA, en kyrka som varit under utredning av FBI bland annat för att ha försökt slå demoner ur homosexuella.

”I mina öron låter det som en rätt logisk utveckling från hur de agerade i Sverige i slutet av 1980-talet”, skriver Arnroth som sedan länge lämnat Livets ord bakom sig. ”Det är lite som att läsa manus till en bisarr och rätt hemsk
tv-serie.”


Detsamma kan sägas om Arnroths skildring av skolans sektliknande miljö. Det är ingen smickrande bild som målas upp, vare sig av Ekmans maktutövning eller av den unge Arnroth själv, ”en bönekrigare av rang”, och till stora delar tycks den motsvara det som tutades ut på löpsedlarna vid tidpunkten. ”FÖRÄLDRAR FÅR LÄRA SIG SLÅ SINA BARN”, meddelade exempelvis Aftonbladet 27 oktober 1987.

Sitt stora mediala genombrott fick Livets ord förstås när Carola började i bibelskolan 1988, och det är fint att hon ges hyfsat stort utrymme i boken. Inte bara för att Arnroths tafatta möten med superstjärnan tillhör skildringens komiska höjdpunkter, utan också för att hon tillför något bekant eller till och med vardagligt till berättelsens i mina ögon helt utflippade miljö.

Ta bara den så kallade barnsnödsbönen, vilken enligt Arnroth ansågs ”starkare än alla andra när man skulle bryta Satans riktigt starka fästen, som katolska kyrkan och sossarna då”. Under denna anmodades församlingen att kvida och krysta som Ida i Raskens, på det att ett nytt Svedala varde fött in the name of Jesus Christ.


Arnroths tvåa är sympatisk, små­rolig, folkbildande och intagande valhänt tecknad, men i likhet med Bengt Pohjanens nyligen utkomna skildring av sina irrfärder genom Svenska kyrkans labyrinter, romanen Gränsgångare -68 (Norma), framstår den som lite stum för en genuint okristlig läsare som jag.

Hur i Jösse namn kan någon ens överväga att frivilligt sätta sin fot på Livets ord? Hur frälst får man bli egentligen?

Några riktiga svar på mina frågor gives icke i Arnroths tvåa, men förhoppningsvis vandrar jag ut ur trean något mera underkunnig.

ARTIKELN HANDLAR OM

Serier

Livets ord

Galago