Flammande attack mot medelklassfeminismen

BOKRECENSIONER

Ulrika Dahl beskriver sin såriga kärlekshistoria med feminismen i Skamgrepp

FEMME-INIST, JAVISST Genusforskaren Ulrika Dahl kallar sig femme - ”feminismens fuckups” – som överdriver feminina attribut och identifierar sig med strippan, älskarinnan och barnflickan. Foto: Sara Appelgren

Så lägligt den kommer. Just när HBT-frågorna är högaktuella och det pågår protester till stöd för homosexuella i Sotji. Och just när Fittstimsfeminismen visat sitt trötta ansikte med clownnäsa i Belinda Olssons tv-serie Min kamp. Ja, då kommer en feministisk bok med queera femmeperspektiv som glöder, förför och upplyser.

Jag har läst kulturantropologen, docenten i genusvetenskap och femmen Ulrika Dahl i tidskrifter som Arena och Bang genom åren men inte förstått henne på djupet förrän nu. Hennes samlade och uppdaterade texter från de senaste tio åren är en fruktbar blandning av akademiska, journalistiska, aktivistiska och flammande personliga texter om feminitet ur queerperspektiv. ”Femme är feminismens fuckups.” Skillnaden mellan den här och många andra identitetspolitiska verk är att världen öppnar sig.

Madonna och Marilyn Monroe är ämnen för en essä i ”Skamgrepp”. Foto: AP

Dahl kallar sig ”nomad” efter sina tjugo år i internationella feministrörelser. Hon har studerat vid University of California, Santa Cruz, där bland andra Black Power-legendaren Angela Davis är professor i genusvetenskap. Referenser går till queerteoretiker som Judith Butler, men kanske mest till Sara Ahmed och bell hooks. Dahl säger sig ha lärt sig mest om maktordningar av svarta och chicanafeminister. Hon kallar de offentliga rummen för ”vithetshavet”.

Dahl forskar om unga feministers uppvaknande i jämtländska hemtrakter och tar ”läsarinnan” vidare ut i femme-subkulturer i San Fransisco, bjuder in till spännande samtal vid femme- konferenser. Så lite jag visste! Femme-inisterna är ofta icke-vita kvinnor med arbetaryrken. De överdriver sina feminina attribut så de blir tagna för transvestiter. De är besvikna på vita heterosexuella medelklassfeminister som sällan analyserar sina ”vithetsprivilegier” och inte förmår att koppla bort ”den manliga blicken”.

Dahl menar att medelklassfeministerna reducerar de feminint kodade attributen medan femmeflatorna dyker i ”utklädningslådan” och maximerar dem. För många heterosexuella feminister är feminiteten en fälla och en eftergift för patriarkatet. ”Att se på patriarkatet genom femmens begär kräver och skapar en annan förståelse för feminin sexualitet”, skriver Dahl.

Hon skriver hudnära om vådan av att vara femme i fuskpäls och blonderade lockar i de ”intellektuella rummen”. En femme identifierar sig nämligen med de ”dåliga flickorna”. Kurtisanen, strippan, burleskstjärnan, älskarinnan, hembiträdet, barnflickan …”. En protest mot medelklassfeministerna som ”får dem att skämmas”. Här förstår jag inte Dahl, vill hon inte förändra de utsatta kvinnornas sociala situation?

Och så lätt att vara excentrisk och vilja ”frigöra feminiteten från medelklassbojorna” när man själv kommer från medelklassen gnäggar jag från min identitetspolitiska käpphäst. Vill man inta de intellektuella rummen på universiteten som arbetarklass - fel kön och fel klass - är excentricitet en återvändsgränd. Alltför många hinder.

Essän om blondinen som myt och projektion har jag läst alltför många populärkulturella analyser av. Inte Marilyn och Madonna en gång till! Intressantare är texten om ”flaneusen”, den kvinnliga motsvarigheten till flanören. Här går referenserna till skönlitteraturen, bland annat Zolas roman Nana. Dahl visar en litterär ådra när hon fångar faran och njutningen i att iförd höga klackar och en boa vandra utan mål och riktning genom en storstad. Hoppas hon skriver en roman om att gå i takt med ”de märkta kvinnorna”, flaneuserna.

Ulrika Dahl kallar sig ”pennfäkterska”. Säkert provocerar hon många med tilltalet ”kära läsarinna”. Hon gör eleganta snitt med värjan mot heterosexuella medelklassfeminister som inte förmår inse sin makt och tror att det är möjligt att tala i ett kollektivt ”vi”. När hon nämner namn - Maria Sveland och Ebba Witt-Brattström - blir det tråkigare. Finns det verkligen inte någon heterosexuell vit feminist som sagt något vettigt, någonsin?

Det blir en del rundgång i texterna, samma forskares teser upprepas. Men det gör inte så mycket. Perspektiven fördjupas och förtydligas för varje omtagning i denna pedagogiska och språkligt rika dekonstruktion av femmen.

Jag läser pennfäkterskan Dahls texter som en sårig kärlekshistoria med feminismen. De tongivande - som har privilegiet att formulera problemen - är feminismens motsvarighet till patriarkatet. Det brukar handla om moderskap och den heliga kärnfamiljen. Jag är själv heterosexuell och numera (åtminstone statistiskt) medelklass. Men jag är barnfri och har aldrig önskat leva i kärnfamilj. Just detta har gjort att även min kärlekshistoria med feminismen är tjurigt sårig.

Jag tror lik förbannat på ett ”vi” som bör lyda under intersektionalitetens lagar, då olika maktunderordningar samverkar. Ett ”vi” under utveckling. Nästa steg är - precis som Dahl är stenhård med - att hårdnackat göra upp med ”vithetshavet”.