Kapital utopi

BOKRECENSIONER

Ann Charlott Altstadt läser läroboken från helvetet

1 av 2 | Foto: ”Intryck under chock möjliggör pregnanta budskap. [...] Budskapet sätter sig som en tatuering i hjärnan och garanterar kommersiella, politiska och religiösa grupper i samhället mental närvaro. Samtidigt möjliggör intäkterna från de budskapsförsedda krockkuddarna att sänka priset på bilar”. Ur Så funkar samhället.

Så fungerar samhället är något så ovanligt som politisk satir i bokform. Men genren är svår – nyliberalismen i sig är redan en parodi på ett gott samhälle. Jag hör exempelvis till dem som gick på Dagens Nyheters aprilskämt att det skulle fixas VIP-vagnar i tunnelbanan för dem som kan pytsa 1 000 spänn extra i månaden. Jag blev förbannad – inte förvånad.

På ett knastertorrt språk informerar Eric Ericson och Anders Bennysson i läroboksform om ett samhällssystem enbart inriktat på att hålla efterfrågan uppe. De spetsar konsumtionssamhällets vansinniga strukturer med några gnuttor dystopiskt skruv.

Vi trär in huvudet i ”budskapsmoduler” för att inte brus ska överrösta reklamen, naturen tatueras med företagens loggor och även den medellöse får låna pengar, med sina inre organ som pant. Kristendomen har återinträtt som överideologi antagligen för att författarna vill spegla kapitalismen som religion – en arbetare hyllas exempelvis officiellt som helgon för att han offrat livet för att rädda två containrar med gymnastikskor.

Medan konsumtionssamhällets egen röst är en reklamradiopratares hysteriska servila nonsenstjatter är Ericson/Bennysson stränga magistrar. Illustratören Fredrik Tjernströms bilder är inte glättig livsstilsreklam utan skolplanscher som med läbbig 50-talsestetik visualiserar ett Utopia á la Jehovas vittnen möter globalt kapital. Text och bild uppenbarar därigenom liberalismens stora bluff – Storebror har fått dig att tro att marknadens frihet är din egen.

Men medan Ericsons Brev till Samhället (2003) fick mig att skratta högt får Så funkar samhället mig att gäspa kvävt, trots sin idérikedom. Tänk er The Spinal Tap fast helt utan humor. Dikten är svidande men överträffar inte utan lägger sig jämns med verkligheten, dock utan att vara underfundig, bisarr eller ens ironisk. För vi kan mycket väl tänka oss att företag sponsrar städer och själv skrev jag på 90-talet en satir om hur julen privatiseras.

Jag får samma känsla som av en amerikansk instruktionsfilm från kalla kriget som gav rådet att om man ser det svampformiga molnet ska man ducka bakom närmsta bord och tvätta händerna efteråt. Hur ska man parodiera det? Samhället är absurt, men det blir inte automatiskt kul bara för att man talar om exakt hur.

Om jag däremot tänker antinyliberal reklam är Så funkar samhället både informativ och effektiv, en annonsbilaga från helvetet.

Ann Charlott Altstadt