Furstens farväl till en epok

BOKRECENSIONER

Claes Wahlin läser en storartad roman om döden

Foto: CONTRASTO/IBL BILDBYRÅ
Giuseope Tomasi di Lampedusa (1896–1957), italiensk furste och författare.

Han levde inte som vanligt folk, Giuseppe Tomasi di Lampedusa, en av de sista i en mångsekelgammal släkt av prinsar och adel. Uppväxten, liksom hans vuxenliv, var avseende det materiella, bekymmersfri. Han hade starka minnen av sin barndom runt det förra sekelskiftet, färger, dofter och de rum han vistades i. Familjen hade det synnerligen gott ställt. Sommarvistet Santa Margherita, ett av de fyra hus de ägde, etsade sig särskilt fast i Lampedusas minne. De var tolv personer som bodde i huset – om det är rätt beteckning – som bestod av 300 rum. Därtill fanns, som sig bör, ett kapell och en teater. Det var för övrigt i den teatern, som ofta uppläts åt resande teatersällskap, Lampedusa första gången såg Hamlet. Huset bombades sönder 1943 och alla andra bostäder han bebodde var blott ”hus”, aldrig hem.

I berättelsen ”Barndomsminnen” skriver Lampedusa om den verklighet som inte sällan lätt maskerad flöt in i Leoparden. Det var en annan tid, och Lampedusa, som fördrev huvuddelen av sitt yrkesoverksamma liv med att läsa och vistas på kaféer, lyckades inte få sin roman utgiven under sin livstid. Den ansågs gammaldags. När den väl gavs ut 1958, året efter att han avlidit i lungcancer, blev den en pyramidal framgång, som inte blev mindre av Luchino Viscontis filmatisering 1963. Den version av romanen som fortsatte att ges ut till slutet av 60-talet, som inte avviker radikalt från den vi nu har, översattes till svenska av Eva Alexanderson.

Föreliggande översättning är signerad Viveca Melander och innehåller inte bara vad som måste vara den definitiva texten, utan även Lampedusas övriga skönlitterära verk (fyra berättelser) samt efterord, varianter och noter av Lampedusas son, Gioacchino Lanza Tomasi, som för övrigt än i dag bor i Palazzo Tomasi di Lampedusa i Palermo, ett av de fyra husen.

Leoparden är inget mindre än en storartad roman. I Melanders översättning möter vi ett språk som för tankarna till författare som var verksamma strax efter den tid som Lampedusas roman utspelas under, alltså mellan 1860 och 1910. Stendahl var den stora inspirationskällan, men episka berättelser om samhällen i förvandling ger även anledning att anställa jämförelser med Proust eller Tolstoj.

Huvuddelen av handlingen tilldrar sig under 1860-talets första år. Garibaldi och hans tusenhövdade armé invaderar Sicilien. Vi befinner oss mitt i den omvälvande tid när enandet av Italien pågår, när feodalismen sakta men säkert faller och efterträds av borgarklassen – uppkomlingar enligt Lampedusa, den italienska maffians föregångare enligt andra.

Men de stora skeendena försiggår i bakgrunden, läsaren möter historien destillerad genom Fabrizios medvetande, hans reaktioner på förändringar han inte kan göra något åt. Hans systerson Tancredi fäller romanens berömda replik: ”Om vi vill att allt ska förbli som det är, måste allting förändras”. Fabrizio gör så inget motstånd, hans älskade systerson får gifta sig med borgarflickan Angelica. Hemgiften är åtminstone betydande och tiden måste ha sin gång.

Romanens stora tema är döden. Den första meningen citerar slutorden i bönen Ave Maria: ”Nu och i vår dödsstund.” De långa, välkonstruerade meningarna som vackert målar upp tiden silad genom Fabrizio, skulle i sig själva visa hur allt leder mot döden, den död som följdriktigt drabbar Fabrizio och skildras i en av romanens åtta delar. Få är de romaner som så levande och med ett sådant rikt språk skildrar en epoks undergång.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker