En skalpell i girighetens språkfigurer

Ragnar Strömberg läser en ursinnig ordlista

Foto: tt och roger lundsten
Athena Farrokhzad, Aase Berg och Jila Mossaed är några av författarna som skriver i antologin ”Nyliberal ordlista”.
BOKRECENSIONER

All avhumanisering börjar i språket. Detta blir plågsamt tydligt i en halvtannat decennium gammal brittisk dramadokumentär om konferensen i Wannsee i januari 1942 där riktlinjerna för Den Slutgiltiga Lösningen drogs upp. Ordföranden Reinard Heydrich, spelad av Kenneth Branagh, är i förstone frustrerad över käbblandet kring det ovala bordet av sjödränkt ek i den stora villan. Så går det upp för honom var problemet finns: i språket.

Han beslutar sig för att deltagarna hädanefter ska använda neutrala, kvantitativa begrepp hämtade från den ekonomiska-industriella sfären i stället för ord som konnoterar levande varelser och därför äger känslomässig och moralisk laddning.

Efter att ha fört i statistiskt bevis att de metoder som hittills implementerats visat sig ineffektiva när det gäller så här stora volymer, kretsade samtalen om produktivitet, om kvoter, om genomströmning.


Heydrichs heureka var insikten att om vi talar om människor som siffror, slutar vi tänka på dem som individer med namn och livsöden.

Och nu? Och här?

”Vi talar om att investera i oss själva och varandra. Vi ska ha kvalitetstid med våra barn och få valuta för våra skatteinbetalningar. Vad händer när materialistiska termer … används för att beskriva mellanmänskliga relationer?”

Citatet hämtar jag ur förordet till antologin Nyliberal ordlista, en i lika mån uppfriskande som nedslående läsning.

Uppfriskande, för att den innebär en reality check där samtida språkfigurer från ”Ankarbarn” och ”Flyktingströmmar” över ”Personligt varumärke” och ”Vi’-missbruk” till ”Åsiktskorridor”, dissekeras med passionerad precision.

Nedslående, för att det räcker med att lyssna en eftermiddag på P1 för att förstå hur chanslös all denna konstnärliga och analytiska intelligens är i en tid där sinnet för proportioner förliser på ett hav av cynism i sentimentalitens fårakläder.


Att vara ”attraktiv på arbetsmarknaden” har ingenting med yrkesskicklighet att göra. I den skrotade arbetsrättens och den fria rörlighetens sköna nya värld har en utbildad och skicklig byggnadssnickare eller murare inte en suck mot importerad och flexibel arbetskraft utan anspråk på löner som går att leva på i det forna världssamvetets högborg.

Ja, vreden och äcklet över girighetens diktatur växer under läsningen men ändå:

Athena Farrokhzads dikt om ”Ankarbarn”, beteckningen på barn som listiga föräldrar använder som änterhakar för att klättra över relingen på folkhemsskeppet; Aase Bergs behärskat ursinniga hudflängning av pronominet ”Vi”; Mara Lees kirurgiskt exakta obduktion av hur ordet ”Utanförskap” inte beklagar utan i praktiken upprättar gränser; Jila Mossaeds syrligt återhållsamma meditation över ”Flyktingströmmar”, ett ord som signalerar hot om kaos och översvämning, andra förnämliga bidrag ej att förglömma, är en spegel spegel på väggen där.


Så här ser det ut. Så här ser vi ut. Fast det får man väl inte säga i det här jävla landet längre.

ARTIKELN HANDLAR OM

Språk

Aase Berg

Mara Lee