I väntan på livet

BOKRECENSIONER

■ ■Det blåser. Himlen är mörk. Vindar. Fiskmåsar naturligtvis.

En ögonblicksbild; titta upp på himlen, den är inte särskilt blå, men stor, och där ute i havet tjuter färjorna. Det snöar.

Ska man se snön och brölet från båtarna som en hälsning, undrar Tine, en av de kvinnliga huvudpersonerna i danska Helle Helles roman Rödby Puttgarden.

Ja. Visste man inte om färjetrafiken mellan Danmark och Tyskland kunde man se det som ett förebådande för överfarten till dödsriket; Karon och hans båt och resan till riket där livet har upphört.

Fyra personer i boken dör också inom loppet av en vecka. Helle Helles berättelse är mörk i grundtonen, något som inte hindrar henne från att skriva i en egendomligt väl avvägd balans mellan vardagsrealism och poetisk förfining.

■ ■Rödby Puttgarden berättar historien om två systrar, Tine och Jane. Storasystern Tine har fått barn med en okänd man och Jane ska just till att börja arbeta på färjorna, precis som deras mor tidigare gjorde.

Livet passerar förbi de två kvinnorna; de lever i ett slags inre tillstånd av transit, något som motsvaras i den yttre geografin. Rödby på danska sidan och Puttgarden på den tyska är bara orter för resande, för överflyttning, ytterst få människor stannar kvar i detta ingenmansland.

Som ung, på den tiden man liftade omkring på sommarloven, minns jag en motsägelsefylld känsla av Rödby; en liten blåsig och ogästvänlig stad som bara hade den förmildrande omständigheten att det gick färjor därifrån, båtar som skulle ta en till "det riktiga Europa".

I väntan på detta det riktiga livet lever också de två huvudpersonerna i boken. Helle Helle skriver bra på samma sätt som Hemingway skrev bra; de novellistiskt korta texterna i hennes bok har en extremt hög koncentration. Man ser toppen på isberget, samtidigt som man vet att det stora och hemska livet utspelar sig under ytan.

Roman

Anders Paulrud