I ett ont och kyligt Sverige

Foto: Astrid Trotzig.
BOKRECENSIONER

"Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden." Det var länge sedan jag sjöng de där orden, men jag har gjort det många gånger. Solen sken, vi stod på skolgården runt flaggan, det var nästan sommarlov och kallt krig och alla i min klass var vita i ansiktet.

"Nej, jag vill leva jag vill dö i Norden" kan jag inte minnas alls. De två sista verserna ur Sveriges nationalsång, som lades till originalet 1910, verkar aldrig ha fått fäste bland flaggbarn eller sportfans. När jag läser dem på första sidan i Astrid Trotzigs Patrioter är det som om jag aldrig sett dem förut. Men de känns följdriktiga - det är logiskt att "Ja" blir till "Nej" i de två verser av Louise Ahlén som utvecklar Richard Dybecks lite luddiga jubel kring det fjällhöga, vänaste land uppå jord till en text vars "jag" lovar trohet till nationen Sverige, fosterjorden och fanan. Nationalism handlar om gränser. Negationen av det andra bor i bejakandet av det egna. Patriotism är fosterlandskärlek. Och hat.

Romanen Patrioter handlar om män som hatar främmande, om kvinnor som är främmande. Om isen mellan människor. Irma, som kom till Sverige som krigsbarn från Finland, är romanens mest komplexa patriot. Hon älskar och längtar till ett hemland som icke är. Trots att hon växer upp hos fosterföräldrar som älskar henne förblir hon en instängd i en kylig sorg, berövad allt som var hennes - familj, språk, hem. Hon låter inget, ingen, ersätta det hon förlorat. Hon kan inte.

Irmas fosterfarbror och plågoande Mats är en främlingsfientlig, skogsälskande våldtäktsman med starkt engagemang i traktens vit makt-hembygdsförening. Han bär hellyhansen, hatar negrer, älskar älgjakt och renrasiga hundar. Han kunde varit med i filmen Jägarna.

Irmas son, Erik, har genom Mats försorg dragits in i högerextrema kretsar som tonåring och är nu en fullvuxen fullblodsnazist som gör vad helst rörelsen kräver av honom. Han porträtteras som en pedantisk, lite korkad ensamvarg som redan i ungdomen började plåga hundar och hata människor, samtidigt som han längtade efter sin sorgsna mammas kärlek och sörjde sin cancersjuke far.

Astrid Trotzigs prosa är som alltid avklarnad, stilsäker, sparsmakad. Men det som i hennes tidigare böcker känts som en slags skönt neutral klarhet känns här kallt som is. En avsky hamrar mellan orden, något sammanbitet. Orden liksom pressas fram, med ett hårt tryck. Utan sympati.

Den enda karaktär som framstår som en människa med ett någorlunda intakt hjärta är den småbarnsmamma i förorten som Erik under månad efter månad förföljer och bevakar, då hans organisation har utsett henne till fiende - och henne får läsaren nästan enbart möta genom Eriks föraktfulla blick.

Patrioter är en bok som väcker fasa och utlöser rädsla. Den gör det i kraft av ett slags hemsk enkelhet. De onda är onda och hatar de svaga. De onda är svaga och lätta att hata. Nej, jag vill inte leva jag vill inte dö i sverigedemokraternas rike.

Roman

Jenny Tunedal ([email protected])