Bloomsbury är modellen

Sinziana Ravini hyllar ett passionerat porträtt av den ikoniska konstnärsgruppen

Foto: NATIONAL PORTRAIT GALLERY LONDON
Några i Bloomsburygruppen redo för klippning: Roger Fry, Clive Bell, Duncan Grant, Lytton Strachey, Saxon ­Arnold Sydney-Turner och Vanessa Bell.
BOKRECENSIONER

Ingen, och då menar jag verkligen ingen svensk konstkritiker skriver så passionerat och målande som Ingela Lind. Hennes böcker om legendariska konströrelser genom tiderna brukar dessutom alltid vara fyllda av utopiska, estetiska och politiska ställningstaganden som pekar mot konsternas möjliga framtidsutveckling. Det är därför med stor glupskhet jag kastar mig över hennes senaste bok Ta sig frihet. Bloomsbury, Indien och konsten att leva, en omarbetad och ut-ökad version av Leka med modernismen från 2008.

Bloomsburygruppen var influerade av Cambridgefilosofen G E Moore som ansåg att livets yttersta mål var vänskap, estetik och sökandet efter ”sanningen”. Människan skulle både vara vänlig och principfast, drömsk och jordnära men också så strapatsrik och utlevande som möjligt.

Gruppens diskussioner kunde bli våldsamma, men de satte också väldigt stor vikt vid lyssnandet, vid dialogen, i en tid av totalitarism och förföljelse av oliktänkande, inte minst vad gäller homosexualitet. De ville skapa en ny och bättre människa och slogs för ”homo ludens”, utopin om den lekande människan, för en konst för konstens skull. Men de var aldrig fanatiker.

Foto: Michal Pudelka
”Erdem x H&M” på Bloomsbury spirit-utställningen på Artipelag utanför Stockholm.

När machomodernismen och funktionalismen slog igenom kom deras intima och icke-dogmatiska hållning att kallas feminin och dekorativ och många förlöjligade deras intresse för det undermedvetna. Keynes betraktade dem bland annat som ”vattenspindlar, utan någon som helst kontakt med de djupa strömmarna”, men Bloomsburys ideal har lyckats överleva tiden och är nu mer aktuella än någonsin. Vilka var då Bloomsburys färgstarka medlemmar?


Vi får möta den manodepressiva arbetsmyran men också livsbejakande festprissan Virginia Woolf, hennes mystiska syster målaren Vanessa Bell, som stigen ur en prerafaelitisk målning, den äventyrliga, aristokratiska kameleonten Vita Sackville-West som gav katten i vad folk tänkte, och som Woolf byggt sin Orlandokaraktär på, och den Tintomaraliknande allkonstnären Duncan Grant som alla i gruppen var förälskade i. (Själv tycker jag att han ser ut som en gåtfull version av Hugh Grant).

Lind skriver också om Lady Strachey, den viktorianska feministen – ja, det gick att vara både och – sponsorn Ottoline som brukade arrangera både spektakulära slottsfester och bibelklasser för prostituerade, samt hennes läkare som älskade henne så mycket att han begick självmord vid hennes dödsbädd.

”Ibland framstår de som en bunt outhärd­liga narcissister, ibland som en skara galna genier.”

Vi får också möta den legendomspunne Nijinsky som ryktades bada i smaragder och diamanter från en indisk prins, samt läsa en lista på ekonomen Keynes sexuella erövringar: amerikanen på Victoria Street, skulptören i Florence, soldaten i Bath, stövelmakaren i Bordeaux, den unge mannen i parken, prästen, den 16-årige pojken vid Etna, ja, listan är oändlig. Vad gäller queer-aspekten var nästan alla bi- eller homosexuella och de använde begreppet queer just som ett tecken på oviljan att fastna i en låst position.


Ibland framstår de som en bunt outhärdliga narcissister, ibland som en skara galna genier. På många sätt var de ju också det. Vad de framförallt gjorde – var att älska varandra. Detta hindrade de inte från en och annan backstabbning eller utflykter till andra grupper och rörelser. Det som förenade dem var inte bara husen, som oftast smyckades som moriska palats eller totalkonstverk, utan också förlaget Hogarth Press, som Woolf drev med sin man Leonard Woolf.

De använde sig av japanskt papper, band böckerna för hand och bjöd in vänner och bekanta som prenumeranter. De gav ut författare som exempel T S Eliot, Gertrude Stein samt Freuds samlade verk. En annan knutpunkt var Omega Workshops som blev mytiska för sina oregelbundna och eklektiska mönster. Inget trotsar nations- och kulturskillnader så väl som mönster. Och vi får följa dessa mönsters inspirationsbanor från London till Indien och över den ryska baletten, som skapade en kvintessens mellan öst och väst, liksom konst, dans, musik, performance och klädmode.

Efter kriget började deras ateljéer likna sultanpalats fyllda av divaner, alabasterkrus och rökpipor. Teosofin, sökandet efter religionernas religion som kunde förena alla människor över tid och rum, var stark vid denna tid, inspirerad av Madame Blavatsky.

Bloomsbury bekämpade ockult-ismen, men som Lind skriver, så brukade Virginia Woolf ofta uppleva ”epifanier” då hon plötsligt såg omvärlden i ett livsförhöjande ljus. Allt ingick då i ett stort mönster. Lind skriver: ”Men själv associerar jag till ornamentik – den mest subversiva och genretrotsande av konstformer! Och då särskilt till indisk ornamentik, där allt, bokstavligen allt från alla tider, länder och kulturer, kan omvandlas till komplicerade mönster som böljar fram och tillbaks över byggnader, målningar, tält, tempel, textilier och trädgårdar.”


Jag förstår inte hur Lind lyckas skriva så enkelt och ornamentaliskt på samma gång. Det har alltid varit en stor njutning att läsa hennes texter, men det är som om hon i och med denna bok nått fulländning. Inte bara vad gäller stilen, livsgnistan och precisionen, utan också vad gäller den politiska dimensionen. 

För här finns oerhört intressanta kopplingar till vår tids rädsla för oliktänkande, terrorism, nymoralism och framförallt elitism men också mycket givande reflektioner över relationen mellan frihet och materiellt välstånd. För visst hade de råd att vara fria.

Lind hade gärna fått utveckla relationen mellan konst, frihet och pengar. Kan man skapa en konst för konstens skull utan att vara ekonomiskt oberoende? Måste man vara rik för att vara fri? Nej, men rikedomar kan befria, om man producerar och fördelar dem på rätt sätt. I mångt och mycket är det precis det Bloomsburygruppen lyckades göra med sina självdrivna förlag och designföretag. Ingela Linds bok är ett måste för alla konstnärer som vill jobba kollektivt för ett såväl friare och roligare konstliv, men också för alla individer som vågar gå sin egen väg.

ARTIKELN HANDLAR OM