Vinnare med gruvlig precision

Krattad terräng i Laestadius Kiruna

Foto: Foto: TT
Ann-Helén Laestadius fick nyligen ­Augustpriset för ”Tio över ett.
BOKRECENSIONER

Klockan tio över ett ringer Majas telefon. Hon har satt den på väckning för att inte missa den kusliga sprängning som varje natt pågår i berget under hennes hus. Hon har packat en väska med varma kläder åt familjen, utifall det värsta skulle inträffa och marken skulle ge vika under staden.

Detta i Ann-Helén Laestadius fjärde och Augustpris-vinnande tonårsroman Tio över ett som utspelar sig i Kiruna, en stad känd inte bara för sin gruva och Börje Salming, utan också för att delar av den nu rivs eller flyttas i säkerhet för LKAB:s malmbrytning. Projektet bildar en storslagen och ödesbunden fond till den här i grunden tämligen ordinära ungdomsskildringen. Hur ska det bli när Majas bästis Julia flyttar till Luleå? 

Och hur ska hon bära sig åt för bli ihop med den jättesnygga hockeykillen Albin?

Laestadius har dock ett genuint driv i sitt berättande, romanen är svår att släppa, och hon förmår också fylla det slitna formatet på ett synnerligen effektivt vis, utan att det blir baktungt eller rörigt. 

För den som inte varit i Kiruna är Tio över ett också en utmärkt guide. Vi får veta en hel del om stadens historia och samtida nattliv, om dess politiska styre (Majas mormor är ordförande i kommunalfullmäktige) och kända författare, som Åsa Larsson. Vi bjuds också på en rundtur i gruvan liksom en grundkurs i kbt-terapi. 

Majas rädsla för att staden ska rasa samman utvecklar sig så småningom till panikångest och ren fobi, men in träder Bup som en räddande ängel, i form av psykologen Harry som är två meter lång och vars händer lätt skulle kunna greppa runt en melon, på längden. I takt med att Harry får Majas ångest att klinga av klingar också romanen av, på ett snitsigt men förväntat vis.

Jag skulle önska att Laestadius nästa gång ger sig ut i ospårad terräng, och att hon då skiter i sådant som tilltänkt målgrupp och genre. 

Att hon är kompetent nog har hon redan bevisat med sin sympatiska romanserie om sameflickan Agnes från Solna (!), och i Tio över ett finns en precision och ett tillsynes nymornat bildspråk som tycks öppna sig mot en mörkare och mer personlig skildring. Det gör mig nyfiken.

ARTIKELN HANDLAR OM