Theodor W Adorno

Det är inte SD som skapat dagens samhälle

Adornos text om högerradikalism förklarar inte vår tids problem

Av: 

Sven Anders Johansson

Foodorabuden har blivit en symbol för ett samhälle som fylls av låglönejobb och tillfälliga anställningar, men också ett samhälle där invandringen under många år var stor.
Foodorabuden har blivit en symbol för ett samhälle som fylls av låglönejobb och tillfälliga anställningar, men också ett samhälle där invandringen under många år var stor.

BOKRECENSIONER

När den tyske filosofen Theodor W Adornos föredrag Den nya högerradikalismen, gavs ut som bok i Tyskland 2019 så blev den en oväntad försäljningsframgång. Hur kom det sig att en föreläsning från 1967 väckte så stort intresse ett halvsekel senare?

Det mest närliggande svaret är att föredraget, som historikern Volker Weiß är inne på i sitt efterord, har fått en förnyad aktualitet på grund av alla högerpopulistiska framgångar runt om i världen. Bolsonaro i Brasilien, Trump i USA, Lag och rättvisa i Polen, SD här. Det ligger naturligtvis något i det, men det är också något i den bilden som inte stämmer.

I likhet med hela Institut für Sozialforschung hade Adorno varit i exil i USA under kriget, men återvänt till Frankfurt 1949. Mycket av det han skrev, både under kriget och efteråt, har nazismen som fond. Hela hans inflytelserika estetiska teori (som kom ut på svenska 2019) är på sätt och vis ett svar på frågan hur det kan finnas konst efter Auschwitz. När han håller ett föredrag om högerradikalismen två år före sin död har han alltså mycket att stå på.


Så vad säger han då? Att fascismens samhälleliga förutsättningar finns kvar. Att kapitalkoncentration och inflation är viktiga faktorer, liksom klyftan mellan stad och landsbygd. Att högerradikalismen inte bygger på någon genomtänkt teori; ideologiskt kännetecknas den snarare ”av en ständig konflikt mellan det-man-inte-får-säga och […] det som får åhörarna att sjuda”. Att dess propaganda handlar mindre om ett visst budskap, och mer om att ge sken av framgång och dra till sig massorna. För att lyckas med det kan man både ljuga skamlöst och – vilket ingalunda strider mot lögnen – rabbla fakta, siffror.

Oavsett om det fanns någon avsikt så är det svårt att neka till att den stora invandringen det senaste decenniet var en viktig faktor i Alliansens framgångsrika projekt att försvaga facket, dumpa lönerna, försämra arbetsvillkoren

”Trump” antecknar jag i marginalen med jämna mellanrum. Däremot är jag mer tveksam till hur stor bäring detta har på dagens Tyskland och Sverige. Adorno talar alltså 18 år efter nazismens fall, i ett skede då högerextrema partier återigen börjar göra sig påminda. Det är relativt kort tid efter förintelsen, och långt innan klimatfrågan blev akut. Det är innan globaliseringens avigsidor blev uppenbara, innan finanskapitalismens vinster fullständigt lösgjordes från företagens realiteter. Det är kort sagt en annan värld.


Hur mycket jag än gillar Adorno menar jag därför att föreläsningens förklaringsvärde i dag är rätt begränsat. Vill man till exempel förstå varför Sverigedemokraterna har 19 procent av väljarsympatierna kan man inte bortse ifrån ökningen av andelen utrikes födda från 4 procent 1960 (300 000 personer) till 20 procent 2020 (2 miljoner). SD må ha rötter i nynazismen, men det är knappast därför de har vuxit sig starka.

Ändå hamras släktskapet mellan dagens invandringsmotstånd och 1930-talets antisemitism hela tiden in. Rasism då, rasism idag. Fascism då, fascism idag. Ondska! Etiketterna återanvänds gång på gång, analysen uteblir. Som om verkligheten var ovidkommande.


I efterordet talar Weiß om att det finns ”en nationell fantasm om ett ’stort utbyte’ av etniska grupper” i dagens Europa. Men tittar man på hemtjänsten, Foodorabuden, eller platser som Hjällbo och Rinkeby så uppstår frågan på vilket sätt det skulle vara en illusion eller ”fantasm”. Oavsett om det fanns någon avsikt så är det svårt att neka till att den stora invandringen det senaste decenniet var en viktig faktor i Alliansens framgångsrika projekt att försvaga facket, dumpa lönerna, försämra arbetsvillkoren, öka skillnaderna mellan välavlönade och lågavlönade och ja, försvaga hela arbetarrörelsen.

Under 2020 uppstod 40 nya svenska börsmiljardärer rapporterade Dagens Industri i januari. Världens tio rikaste individer har idag en förmögenhet som är lika stor som Indonesiens BNP, världens fjärde största land. 2018 hade den fattigaste hälften av jordens befolkning lika stora tillgångar som de 26 rikaste personerna enligt Oxfam. Välfärdsföretag som Attendo och Academedia rapporterar vinster på hundratals miljoner, pengar som kommer från dig och mig. Är det inte så ”den nya högerradikalismen” ser ut 2021?

Okej, men det hindrar väl inte att man samtidigt gör motstånd mot rasism, antisemitism och islamofobi? Nej, förvisso. Det är bara det att den kampen performativt förmedlar bilden att fascismen är liberalismens motsats, och inte en latent möjlighet i liberalismen själv. (Det förklarar också bokens popularitet: bitvis kan den läsas som antifascistiskt peptalk för den liberala individen, vilket är väldigt udda för att vara Adorno.) Följden är att en reell högerpolitik – privatisera allt offentligt, inför skattelättnader för de rika, urholka trygghetssystemen – kan genomföras med socialdemokratins goda minne, på förment etiska grunder. För ni vill väl inte att fascisterna ska komma till makten?

Men säga vad man vill om SD och deras inskränkthet, det är inte de som har skapat dagens samhälle. Det är Alliansen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Theodor W Adorno

Fascism

Rasism

Antisemitism

Sverigedemokraterna

Socialdemokraterna