Gubbar som tappar kontrollen

Anneli Jordahl uppmanar till att läsa och lära av Åke Smedberg

Foto: Maria Söderberg
Åke Smedberg (född 1948).
BOKRECENSIONER

RECENSION. ”Ibland inträdde ett slags siktdjup. Schakt, rakt ner genom tiden, livet. Och långt där nere något som liknade lycka.”

Första meningen i Åke Smedbergs nya novellsamling sammanfattar läget. Elfte timmen råder, ofta i rannsakningens stund på dödsbädden. Läsaren möts av ”gamla gubb­djävlar” på väg att förlora kontrollen, i demens, passion eller psykisk sjukdom. De som vårdar åldrade föräldrar eller en sjuk livskamrat känner igen sig.

Novellkaraktärerna har trampat snett i mogen ålder. Från jobbet har de fått kicken, de spelmissbrukar, småfifflar, dricker för mycket och utmanar sin omgivning med elakheter och lynnighet. Lyckligtvis är de i händerna på en författare som vet åtskilligt om det mänskliga psyket; hur låg självkänsla och livsbesvikelser yttrar sig i ryckigt kroppsspråk och anklagande tonarter.

Smedbergs män känns igen sedan tidigare. De har svårt med tilliten, impulskontrollen är försvagad. De är lärare, försäljare eller diversearbetare. Vardagen pågår på landsbygden i Medelpad, eller i mindre kommuner där tågstationen somnat in.

Vackra titlar som Isgädda och Att träffas av en månkniv påminner om att Smedberg debuterade som poet 1976, sedan har han rört sig mellan olika genrer. På sistone har han skrivit kriminalromaner. Men det är främst som en av landets finaste novellister han har funnits i mitt medvetande. Aftonbladets litteraturpris fick han för Träd in i mitt rike och den poetiska kortprosan i Hässja – som skildrar uppväxten i en småjordbrukarfamilj utanför Sundsvall – blev ett genombrott.

Novellerna i nya samlingen är mer yviga och ordrika, passande för kaos. Smedberg växlar mellan poetisk lågmäldhet och expressiv ödesmättnad. Relationerna är laddade, intill explosivitet, av åtrå eller vrede. Bakom männens rastlösheter finns en mammalängtan. En mor dog för tidigt, en annan förmådde inte visa kärlek.

Någon novell saknar den varsamhet om orden som är Smedbergs signum och ofta tror jag mer på mansporträtten än på kvinnorna som bitvis förefaller vara önskedrömmar. De gör mannens lust till sin och de bankas blodiga efter samlag med bibehållen åtrå.

Novellen om ett åldrat homosexuellt par bryter av med sin dialogiska form. Den ena döende i smärta och yttrande sarkasmer. ”Jag har aldrig älskat dig.” Den andra med tålmodig varm famn. Vilken fin och ovanlig enaktare det skulle kunna bli! Vad minns folk på dödsbädden? Inte är det karriärer! Nej, närstående och kärlekar träder fram. Doften av stekos, blommor och avfall på en Greklandsresa. Eller en solig dag då far och son hässjar hö och livslusten ilar genom i kroppen.

Läs och lär av Åke Smedberg!

ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller