-Att ljuga kan bli en vana

BOKRECENSIONER

Yrsa Stenius skriver om lögnen i våra liv - den vita och den svarta

Foto: Hundar ljuger inte – men alla människor gör det. I sin bok ”Lögnens olidliga lätthet” granskar Yrsa Stenius lögnerna, egna och andras. Bland annat den älskade mannens, han som ljög både henne och sin fru rakt upp i ansiktet. De ärliga taxarna heter Taiga och Index.

Att den man älskar ljuger en rakt upp i ansiktet.

Det är en erfarenhet som Yrsa Stenius delar med många.

- Man känner sig kränkt och skamsen för att man har varit dum nog att låta sig luras.

I nya, djupt personliga boken "Lögnens olidliga lätthet" skriver hon om lögn och sanning i våra liv, i sitt eget liv.

- Som barn blir vi uppmanade att inte ljuga. Det är ett av de starkaste tabun som lärts ut för oss. Lögnaren är en föraktlig varelse i de flesta kulturkretsar. Ändå ljuger vi. För andra och för oss själva.

Yrsa Stenius började intressera sig för livslögner när hon läste om Albert Speer, Hitlers arkitekt och krigsminister. Han ljög sig genom Nürnbergrättegångarna, sa att han inte känt till koncentrationslägren och undgick därmed dödsstraff.

- Han var en moralistiskt reflekterande människa men det han gjort är oförlåtligt. På senare år har flera uppgifter kommit fram som visar att han visste vad som pågick. Hans brottslighet djupnar, han var en hänsynslös person. Jag var fascinerad av honom, ville tro att hans handlande bottnade i omedvetenhet och ignorans. Nu ser man ett mörker och det känns förnedrande att jag blundat för det.

Yrsa Stenius har bevakat många rättegångar och mött ett trettiotal mördare i domstolen.

- Alla ljuger de. Har man slagit ihjäl någon kan man lika gärna ljuga. Utmärkande för samtliga har varit att de blivit grymt svikna som barn.

En psykisk åkomma

Det finns människor som hamnar i en alldeles egen kategori inom den totala, livsomfattande lögnaktigheten - mytomanerna.

- Den klassiska mytomanin är en psykisk åkomma snarare än en moralisk defekt. Mytomanerna kan inte skilja på fantasi och verklighet och blandar ohämmat ihop det inträffade med det påhittade. Karakteristiskt för den här sortens lögnhalsar är att de inte hittar på för att skaffa sig fördelar utan de gör det bara av ett slags kärlek till den ädla konsten att ta vad de vill ha ur luften.

Vita lögner - är de tillåtna?

- De är i alla fall lätta att förlåta. Men den vise kyrkofadern Augustinus definition av lögnen var rätt konstlös: "Att ljuga är att säga ett men att ha något annat i sitt hjärta." Att ljuga kan bli en vana. Den föder sig själv när man väl börjat.

Själv hade hon under lång tid ett förhållande med en gift man som var känd för att inte bara ljuga när han "måste" utan även för ro skull.

Rakt upp i ansiktet

- Jag blev grundlurad av honom. Jag litade på honom mot bättre vetande. Jag visste ju att han under vår mångåriga affär inledde och avslutade sina dagar med att ljuga sin fru rakt upp i ansiktet. Förmodligen ljög han vid lunch och middag också. För barnen undanhöll han säkert det mesta av sitt liv. Ändå reflekterade jag aldrig över att han naturligtvis ljög för mig också. Varför skulle han inte ha gjort det?

- Ja, han ljög även mig rakt upp i ansiktet. Ljög och levererade halvsanningar som var så spinkiga att de vek sig motståndslöst för varje kontrollfråga som jag dock avstod från att ställa. Till sist var det någon som öppnade mina ögon, berättade något som tvingade mig att se. Jag minns förödmjukelsen och skammen över att jag nedlåtit mig till att medverka i hans falsarier. Att jag agerat idiot i hans iscensättning av verkligheten så som han ville ha den uppförd. Man brister fruktansvärt i respekt för den man systematiskt för bakom ljuset.

Känsla av förnedring

- Naturligtvis upplevde alla människor denne man som undanglidande, opålitlig och irriterande att ha att göra med. Han höll folk på avstånd genom att tydligt signalera att ingen någonsin kunde veta var han befann sig: Ni ska aldrig veta var ni har mig!

Yrsa Stenius tror att en anledning till att folk i mannens omgivning lät honom komma undan med det eviga ljugandet var den paradoxala känslan av förnedring som man upplever när man förstår att den andre far med osanning.

- Man är skamsen och illa till mods både å hans och sina egna vägnar. Man mäktar inte med en obehaglig konfrontation och tar därför inte till sig hela situationen. Man försöker förneka och förklara allt till det bästa. Och så blir man ett slags pantfånge i lögnen.

Fakta/Yrsa Stenius

Yrsa Stenius boktips till...

Ingalill Mosander

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker