Strandberg glänser i skymningsmörkret

Petter Lindgren läser en mästerlig och fjäderlätt diktsamling

Foto: Sara Mac Key
Ingela Strandberg, född 1944, är en svensk poet, författare, dramatiker och översättare.
BOKRECENSIONER

Att varje människa till syvende og sidst möter livet och döden mol allena kan tyckas som en trivial grej. För min del var det dock något jag insåg först i trettioårsåldern, när jag fått mitt första barn och såg den lille ligga där och slagga med sin fjuniga skalle, alltmedan vädren och dagrarna drog förbi därute.

Ingela Strandbergs dikter tycks mig ofta springa fram ur en liknande erfarenhet. ”Kroppens vackraste del är nacken”, skriver hon till exempel i sin senaste diktsamling Att snara en fågel, och fortsätter: ”Övergången eller avståndet / mellan huvud och ryggrad // Där eggen sätts // Där ensamheten bor”.


Bokens två sviter förefaller röra sig i samma lantliga och halländska barndomslandskap som En för att stanna en för att gå från 2011, men nu är bygden tömd på anförvanter och katterna ligger begravda i trädgården. Jaget strövar genom skymningsmörkret med det förgångna som ett svagt sken vid synranden, eller om det måhända är ljuset från lamporna över Väg 153 som hon skriver om i diktsamlingen med samma namn från 1991: ”Längtan bort, o väg, du vet!”

”Ju längre ut vi drev / ju vildare blev fyrens ljus”, så lyder bokens kortaste dikt, två rader som låter sig läsas som något av en einsteinsk formel för Strandbergs poetiska universum. För det är i spänningsfältet mellan ursprung (”tunnheten / varifrån jag kommit / varifrån jag upprepas”) och flykt (”rälsbussen som sjöng oss närmare / till dig intet”) som hennes bildflöde blir till.

Strandbergs visuella bagage har dock blivit lättare med åren, vilket är av godo, och dikterna i den nya boken hör till hennes kortaste och mest koncentrerade.

Här finns ett bett erinrande om Paul Celan vars bildvärld några av dikterna tycks referera till, men också en fullkomligt avslappnad och naturlig hållning där textarbetet mer eller mindre inskränker sig till ett mästerligt och fjäderlätt fördelande av sken. Ingela Strandberg har aldrig skrivit bättre.

ARTIKELN HANDLAR OM

Poesi

Paul Celan