Med poetisk lätthet

Göran Sommardal medläser Gunnar D Hanssons diktverk ”Tapeshavet”

Foto: Jäger Arén
Gunnar D Hansson, född 1945 på Smögen, debuterade 1979 och fick sitt stora genombrott med trilogin Olunn (1989), Lunnebok (1991) och Idegransöarna (1994).
BOKRECENSIONER

Poeten Hansson har alltid dragit upp sina dikter, i uttryckets bägge bemärkelser. Först har han dragit upp beståndsdelarna ur djupet, gärna besvuret med förödande läsanvisningar i sällskap med ett par tvetydiga skämtbitar, för att sedan sätta dikten i rörelse, på jorden och i luften.

De dikter han på det viset dragit upp den här gången består nästan undantagslöst av fyrradiga strofer, som han själv påstår att någon annan påstår förekommer i stort sett över hela klotet, från kineser till vojtjaker.

Vad som utmärker Gunnar D Hanssons speciella sätt att dra upp dikter är hans egen så närvarande avläsning av det som samtidigt blir skrivet. Det ger läsaren möjligheten att bli mer av en medläsare än en passiv mottagare och inkännare av det som utspelas mellan pärmarna i Tapeshavet.

Därför blir det, åtminstone för den här medläsaren, meningslöst att påstå att det handlar om ishavssmältningar och strandlinjeförhöjningar ”då och nu” i Gunnar D Hanssons nya bok.

Vad som istället infinner sig under läsningen är insikten hur omöjligt och på samma gång uppmärksamhetskrävande det är att benämna världen, i varje fall om man inte nöjer sig med mindre än att driva sanningslidelsen i botten.


Släktled kan fattas, de nödvändiga minnesbärarna allt oftare vara döda och begravda, teorierna om verkligheten motsägande, vindriktningen ogynnsam, den sista pusselbiten obefintlig. Och lika vidunderligt kan det tyckas när språkjakten ändå tycks träffa rätt, eller åtminstone tar sig, i cirklar och ellipser, allt närmare den heta gröten. Som när Carl Michael Bellmans äldsta syster Catharina Christina dyker upp som svägerska till poetens farmors morfars mormor.

Ingenting kommer närmare en intellektuell totalmobilisering än den uppmaning att återuppliva kunskaper, återse litterära bekantskaper, och göra nya, kanske till och med ta känslomässigt ansvar för dem och sedan sätta dem samman i nya konstellationer, som läsningen av Gunnar D Hansson utgör.

I Tapeshavet förser författaren marinbiologen Carson (Rachel) med en större saklig förståelse av vattenståndshöjningen i Swinburnes dikt A forsaken garden än han tilltror poeten själv. Och ett kapitel senare beledsagar han poeten Carson (Anne) runt bland myterna kring Härnäset och Röe, där vi återser filosofen och gayikonen Pontus Wikner och lockas att läsa både hans Naturens förbannelse och novellen Ett stycke textkritik.


Och vad som särskilt tillkommer i Gunnar D:s nya bok är den närmast obegripliga poetiska lätthet, jag är nästan böjd att säga nonchalans, med vilken han förvandlar tyngden av denna lärdom till fyrradiga strofer (och mycket annat).

Så långt låter jag mig dras in vid läsningen, att jag till slut måste inlägga en mild protest mot påståendet att Watsonia oomtvistat skulle kunna betecknas som en internationell björnbärstidskrift, när den dessutom sedan 2010 kommit ut under annat namn. Jomenvisst, i Tapeshavet blir också den tanken tänkt: ”Från alla håll och kanter går det att få tag i berättelser. Men inte dikter.”

Mest glädje, för den här recensionen, har jag av påminnelsen om Hjalmar Bergmans roman Vi Bookar, Krokar och Rothar, där jag i förordet till 1979 års nyutgåva hittar Johannes Edfelts citat från en av romanens huvudpersoner: ”Det finns endast ett evigt och varaktigt band, som förenar oss människor, främlingskapet”.

Men då måste man också veta att ”främling” på ett av poeten Hanssons favoritspråk heter: gestur.

ARTIKELN HANDLAR OM