Världen är valfri och meningslös

BOKRECENSIONER

Viktoria Jäderling läser Olga Ravns språklig attack

Foto: Olga Ravn är född 1986 i Köpenhamn. Hon debuterade med diktsamlingen ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne”. ”Celestine” är hennes första roman.

”Flickan står långt inne i rösten, långt inne i munnen. Halvdold, ägd.” stod det i den danska författaren Olga Ravns debutdiktsamling Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne, i Jan Henrik Swahns översättning från 2013.

I Ravns nya bok på svenska, romanen Celestine, står flickan långt inne i muren. Men också långt inne i rösten tillhörande det kvinnliga berättarjaget, hon som tar arbete som lärare på ett internat inhyst i det gamla slott där 16-åriga Celestine för cirka femhundra år sedan murades in av sina föräldrar. Där frös hon i evigt flicksinne, för att hon blivit förälskad i fel kille, ursinnig, extatisk – tystad. På sin höjd en docka att buktala med. Berättelsen om Celestine har blivit en pikant spökhistoria, en del av slottets historiska mytologi. Som slottsmyt är hon förstås utfläkt, ägd.

Det är den ena sidan. Men Celestine är, tänker jag, samtidigt det dolda flicksinne – ursinne – som murats in och tystats och går igen i varje flickkropp. Ravn förlägger brottet mot Celestine till en annan urscen, nämligen Christian III:s bibel och det danska skriftspråkets födelse. För det är knappast någon slump att Celestines dödsår, 1550, också är året för den första fullständiga danska översättningen av Bibeln.

Som om den danska litteraturen skrivits mot denna mur av flicktystnad. Och som om det är först nu det rasande flicksinnet vaknar till liv i Ravns mycket gurleska språkattack.

Det berättaren är frestad att skriva, det skriver hon. Det liknar en glupsk, rent av bulimisk språklystnad – denna destruktiva, fruktansvärda, förbjudna akt att spy upp det man tryckt in går igen som en rörelse i språket, där det gotiskt högstämda stupar rätt ner i den senmoderna skräpvärlden av plast, fuktkrämer och transfetter.

Stilen är lika sirlig som klumpig och överexponerad, samtidigt som världen framstår som outhärdligt valfri och meningslös. Den unga läraren är själv fast i ett tillstånd av evig ungdom, rotlös kastas hon mellan sinnesstämningar i jakten på kärlek och mening.

Hon har inte mycket till övers för sin omgivning, och snart knappt heller för sin depressiva pojkvän Kim vars kroppslighet är så påtaglig men personlighet så frånvarande att han mest av allt liknar ett dödfött övergångsobjekt. När hon ser en urblekt hätta i en utställningsmonter som sägs tillhöra Celestine blir hon besatt och börjar om nätterna iscensätta spökerier i slottets korridorer.

Denna tydliga iscensättning inuti berättelsen säger mig att också Ravns lek med den gotiska romanen är nödvändig. Bildspråket är ju inte drömskt, utan tvärtom klarvaket, stundtals iskallt. Det sätter något på spel i texten, gör den osalig, och mig som läsare fruktbart undrande, obekväm, klarvaken.

Jag har en känsla av att det har drivit Ravn i skrivandet: det litterära ska sättas på spel och det går före allt. Det underbaraste med denna bok är språket, som en plats där vad som helst kan hända.

Men i akten att sätta något på spel borde också berättarjaget ingå, tänker jag. Annars tror jag inte fullt på hennes iscensättande begär.

För det är som om Ravn inte velat driva det hela vägen, utan till slut låter begäret tuktas. Åtminstone är det glidningen i bokens senare del mot att låta jaget bli språkrör för nutida skilsmässobarn som blir störande i min läsning: att berättarjaget måste begripliggöras, äreräddas, sympatiseras med, i en förvisso skarpt formulerad betraktelse över en barndom där föräldrar går isär och bildar nya familjer.

Det får mig att undra om jag inbillar mig hela idébygget i denna på många sätt fantastiska roman. Handlade alltså textens osalighet i slutändan om en taskig skilsmässouppväxt? Det är isåfall en reducering, från flicksinne till flicksinnig gestik.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker