Hisnande perspektiv

BOKRECENSIONER

Magnus Ringgren om jätteträden i norra USA

Foto: Ford, Clatsop County Historical Society, Astoria, Oregon
Av alla träd som växte på ömse sidor av Columbiafloden blev jättetujornas rotstam störst.
Jennie Michel, från Clapsop-stammen, fotograferades ofta. Foto: Clark Kinsey

 Man tänker sig de nordiska emigranterna till USA som nybyggare på slätterna eller arbetare i de stora städerna. Men de deltog också i avverkningen av jätteträden i det smala skogsbältet från Kalifornien upp mot Vancouver. Lars Nordström berättar om dem i Skogshuggarna i Fjärran västerns skogar. Han har själv levt i Oregon, mitt i det gamla skogslandet, där han drivit en vingård i trettio år. Nu är han åter i Sverige. Med sig hem har han tagit ett stycke okänd historia. Och en fotohistorisk skatt.

Jätteträden söderut, till exempel redwood, är mer kända. I Oregon var arterna delvis andra men inte mindre imponerande. Det fanns oändliga mängder virke i beredskap när skogsbolagen med alla sina skandinaviska arbetare rullade in från 1890-talet och 40 år framåt.

Men området hade varit bebott i 15000 år, en civilisation som slogs sönder på mindre än ett sekel. Efter alla dödliga sjukdomar som introducerades av de vita betraktades urbefolkningen som försvunnen, och inga rättmätiga ägare till skog och mark ansågs existera. Den rest av indianer som finns kvar i dag talar om förintelse och folkmord. Landet låg öppet för skogsbruk eller rovdrift – man kan själv välja beteckning för det som följde. Bakgrunden till den stora avverkningen är föredömligt skildrad i boken. Och några av indianerna ser fortfarande på oss från de gamla fotona.

De jättelika träden for i backen med öronbedövande dån, och det fanns inte ett skogshuggarläger utan en Swede – en nordbo. Berättelsen om dem är fascinerande, men det som är allra märkligast i denna bok är trots allt fotomaterialet.

Lars Nordström har sökt igenom arkiven i Oregon, privata och offentliga. Den stora svit foton han redovisar är magnifik i kvalitet, innehållsrikedom och existentiell innebörd. Det är bara en fördel att vi sällan vet vem bilderna föreställer. Det fäster uppmärksamheten på annat – glädjen i arbetet, de hjärtslitande kalhyggena, den demolerade rälsen efter en järnvägsolycka, uppklädda skogshuggare på fest inne i stan.

Se bara på de två killarna i dubbade kängor och korta byxben som lutar sig mot en fälld jätteträdstam invid sina osannolikt långa sågar! Jag kommer att tänka på ett annat verk på samma tema men med andra avsikter än de socialhistoriska - Lotta Lotass svit på nätet med vykort och korta texter under titeln Redwood. Nordström och Lotass kan och bör läsas parallellt, med och mot varandra. Tyvärr blev Lotass material aldrig bok, och därmed har verket inte fått den aura som en boks materialitet besitter - av papper, gjort av trä! Redwood-filerna finns på autor.se/autoreter.

Lotass ser skövlingen som en tragisk fars à la Helan och Halvan. Men hon noterar också att husen i San Fransisco som var klädda med svårantändliga redwoodspån stod emot bränderna efter jordbävningen 1906. Lars Nordström är mindre poetisk men släpper också han fram de hisnande mänskliga perspektiven i bilderna. Det handlar om litenhet och stolthet, framtidstro och förstörelseförmåga. Det här är inte bara gedigen emigranthistoria utan också en konkret utgångspunkt för tankar kring natur, överlevnad och rovdrift. Några frön till den moderna miljörörelsen såddes faktiskt på kalhyggena i Oregon.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker