Förvaltar Austers postmoderna bygge

BOKRECENSIONER

Att läsa Håkan Nesser är som att ro på ett stilla vatten

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

Året är 1995. En man har förlorat sin fru och dotter i en färjeolycka.  Han lämnar av den anledningen hemstaden Stockholm för en lärartjänst på annan ort. Det finns ingenting längre som binder honom till en specifik plats. Förlusten raderar all känsla av hemvist, ett arbete på en mer eller mindre alldaglig grundskola skapar exilens villkor. Vi befinner oss i en mindre stad i Norrland. Staden presenteras enbart med initialen K.

Leon Berger, en av huvudpersonerna, övertar den döde Eugen Kallmans tjänst. Det finns naturligtvis ett mystiskt testamente efter Kallman, bland mycket annat. På ett plan finns pojkromanens alla symboler inskrivna i handlingen. Dagböcker. Mystiska män. Gåtfulla passager bakåt i tiden. Berger hyr en möblerad lägenhet i andra hand. Han anpassar sig efter staden, efter klimatet.

Det är den frånvarande Kallman som skapar förutsättningarna för det drama som nu kommer att utspela sig. Var det en olycka som bragde honom om livet? Eller mord? Eugen Kallman är inte vilken avliden högstadielärare som helst. Han tycks, inte minst enligt sig själv, besitta den något udda egenskapen att kunna se in i människors själar och därmed avgöra vilka som har mördat. Det är en egenskap han har förvärvat just genom att mörda. Enligt dagböckerna som Berger finner i Kallmans skrivbord är det sin egen mor har han dräpt. På ett sätt är det en traditionell Håkan Nesser-roman. Skuld, botgöring. Det förflutna som kastar sina tunga dösskuggor in mot en samtid som antar formen av en gåta, ett chiffer, likaså bildas det en väv av händelser som på ett märkligt sätt hänger samman och bildar en mörk underton också i romanens lyckligaste passager.

Ny Demokrati är en aktuell referens, likaså sker ett antal rasistiska och nazistiska hot och trakasserier mot både elever och lärare. Det eskalerar. En ung skinskalle hänger en dag från ett träd.

Nesser har ett språk lika melankoliskt och vackert som en svag vind genom tät granskog. Han lyckas mejsla fram en stämning som på ett märkligt sätt underminerar vardagen. Det är inte minst genom språket som Nesser skapar skikt efter skikt av betydelsebärande dimensioner som plötsligt bara finns där, som öppna rum i ett slutet hus.

Kellermans död, elevernas personligheter, Leon Bergers minne som också det byter form och innehåll. Eugen Kallmans ögon kan påminna om Paul Austers mer komplicerade romanbyggen, fast utan Austers förmåga att öppna plötsliga falluckor i texten. Men Nesser förvandlar det postmoderna bygget till någonting annat, någonting större.

Eugen Kallmans ögon är ett slags credo om att människan sannerligen är ett mysterium, ett statement om att vi alla på ett sätt lever i en häpnadsväckande gåta. Det är vackert, inte alls okomplicerat. Det är däremot välformulerat, njutbart. Att läsa Nesser är som att ro på ett mycket stilla vatten och djupt under ytan ana en annan värld, närvarande och fjärran på en och samma gång.

ARTIKELN HANDLAR OM