Roffarna på slottet

Magnus Hörnqvist om boken som gräver i kungahusets dolda affärer

avMagnus Hörnqvist

Foto: TT
Med hjälp av bristande redovisningskrav och komplicerade upplägg med stiftelser berikar sig hovet, med Carl XVI Gustaf i spetsen, på skattemedel, visar boken ”Den kungliga kleptokratin”.

Kungahuset är big business. Hovet har runt 300 fast anställda och omsätter varje år flera hundra miljoner kronor. Pengarna kommer huvudsakligen från statsbudgeten – och tanken är att det ska täcka omkostnaderna när kungen i olika sammanhang representerar Sverige.

Vem som helst kan förstå att det kostar att underhålla slott och resa världen runt. Men om kungen använder monarkin som verktyg för att berika sig själv blir det något annat. 

Thomas Lyrevik har tittat närmare på kungahusets finanser. I den 671 sidor långa Den kungliga kleptokratin går han tillväga så som man numera ofta gör i ekobrottssammanhang, oavsett om det handlar om svartarbete i byggbranschen eller skatteflykt via Caymanöarna: Han följer pengarna. Varifrån kommer pengarna, hur flyttas de runt för att undgå upptäckt och vart tar pengarna vägen?

Mycket av boken ägnas åt att redovisa författarens egna försök att bringa klarhet i hovets juridiska och ekonomiska villkor. 

Det är ingen lätt uppgift eftersom de vanliga spelreglerna för statlig verksamhet är satta ur spel. Offentlighetsprincip, tillsynsmyndigheter, redovisningskrav och straffansvar är uppenbarligen inget som hovet behöver bry sig om.

De lyckta dörrarna döljer det mesta. Men en del har sipprat ut, och några avslöjanden har gjorts genom åren. Till exempel stod miljardären Bertil Hult för kronprinsessans Victorias bröllopsresa med privatjet, lyxbåt i Söderhavet och ett större semesterhus i USA. 

Peter Wallenberg dök upp med en inomhuspool på drottningens femtioårsdag, och skattebetalarna fick stå för underhållet av poolen. I gengäld erhöll Hult och Wallenberg kunglig strålglans i form av personlig medverkan i företagens försäljningsstrategier samt kungens medalj, 12:e storleken i serafimerordens band.

Thomas Lyrevik var under tio år verksam som tjänsteman på hög nivå inom regeringskansliet, bland annat som statssekreterare vid kulturdepartementet, och berättar hur det ständigt tisslades om oegentligheter. Korruptionen inom hovet är ingen nyhet. Vad som saknats fram tills nu är det samlade greppet. Boken är lite för lång och för detaljerad, men övertygar ändå i fråga om de grundläggande dragen.

De frigjorda pengarna återinvesteras sedan i juveler, konstverk och antikviteter.

Sverige tycks husera en både stormrik och skattefinansierad kungafamilj. Hur går det ihop? Inflödet består huvudsakligen av offentliga medel, alltså skattepengar, därtill kommer donationer och bidrag från företag. Pengaströmmarna inom hovet döljs genom bristen på redovisningskrav, olika former av komplicerade upplägg med stiftelser, hänvisningar till gamla och bara delvis dokumenterade överenskommelser. De frigjorda pengarna återinvesteras sedan i juveler, konstverk och antikviteter. 

Lyrevik kallar det för ”lösöresstrategin”. Den svarar för en stor del av kungahusets miljardförmögenhet – som vida överstiger den halva miljard som kungen uppgav i sin senaste deklaration år 2006.

På det viset kan man fortsätta leva som sina föregångare på tronen. Sedvanlig monarkisk överkonsumtion. Men lyxkonsumtionen framstår inte som lyxkonsumtion. Ätten Bernadotte döljer snarare än skyltar med sin rikedom. Kungafamiljen porträtteras som billig i drift och vänner av välgörenhet, och drar sig inte för att begära extra anslag. Ett typiskt svenskt kungahus, med andra ord; världens mest jämlika land med lika skev självförståelse som förmögenhetskoncentration. Några få familjer äger stora förmögenheter. Boken visar hur dessa ytterligheter möts och betygar varandra trohet.

Hovet har klarat sig anmärkningsvärt helskinnat genom demokratins stålbad. Sedan 1800-talets början fram till i dag har det funnits ett tryck från parlamentariskt håll att åtminstone få veta hur pengarna används. Men än starkare är flatheten. 

Carl XVI Gustaf kan utan större svårighet fortsätta investera i konstskatter som göms undan och belöna sina förtrogna inom den tynande adel, som än i dag svarar för en oproportionerligt stor andel av hovpersonalen. Trotjänarna förlänas ordnar och bostäder på attraktiva adresser med reducerad hyra och kontrakt som gäller livet ut.

Regenten framstår nog som lika stelbent som Horace Engdahl, Erich Honecker eller Marie Antoinette.

Precis som förr i tiden står alla inblandade bokstavligen ovanför lagen. Så har kungafamiljens överdåd och straffrihet murats in i den moderna staten som ett slags oaptitligt Kinderägg. 

Lyrevik gör Carl XVI Gustaf till huvudpersonen men jag förmodar att det handlar mer om institution. En historia om hovet som korrupt institution snarare än om personlig girighet. Regenten framstår nog som lika stelbent som Horace Engdahl, Erich Honecker eller Marie Antoinette. Men då får man inte glömma att den totala tondövheten inför samtidens krav har en orsak: Carl XVI Gustaf har formats i en sluten institution där korruption kallas lojalitet, och värden som insyn och öppenhet uppfattas som hot.

Länge har kungahuset hållit stånd mot tidens tand. Men det är just det – att hovet så konsekvent vägrar förändras – som gör att hela kalaset kan vara på upphällningen.

Vad händer om sprickorna i fasaden leder till att man tvingas möta sin samtid. Väljer man att bara köra på som Svenska Akademin? Eller väljer man den väg som Svenska kyrkan slagit in på – en gång i tiden kungens mest pålitliga bundsförvant som håller i öppna förskolor och engagerar sig för flyktingar?

Jag hoppas att Lyreviks kartläggning blir ett steg på vägen mot en bättre användning av skattebetalarnas pengar.

ARTIKELN HANDLAR OM