Mucho macho av Junot Díaz

BOKRECENSIONER

Starkt rekommenderad och kompromisslös roman från snubbarnas värld

Foto: Junot Díaz, dominikansk-amerikanske författare (född 1968) och Pulizer-pristagare 2008.

Det finns män som dagligen sätter på sig en hardcoremask i mötet med världen och medmänniskorna. De hoppas detta ska göra dem hårda, hela och oövervinnliga. Genom att slå ner snubbar och sätta på brudar demonstrerar de sin machomaskulinitet.

Den dominikansk-amerikanske författaren Junot Díaz har gjort till sin grej att analysera denna machomanlighet och riva den. Díaz tema är den förtryckande maskulinitet som tenderar att skapas hos den förtryckta underklassen, där fattigdom, våld och utsatthet formar ens subjektivitet.

I ett samhälle där arbetskraftsinvandraren är sönderarbetad, maktlös och förnedrad, är den övermuskulösa machomaskuliniteten hans enda statusattribut. Och det är genom att brutalt bossa runt med sin hustru och sina barn som han söker upprätta den manlighet som det vita kapitalistiska samhället vingklippt hos honom. Som konstateras i Díaz mångfaldigt prisbelönade roman Oscar Waos korta förunderliga liv: ”ingen kan vara så förtryckande som de förtryckta”.

Nu kommer den nya novellsamlingen Det är så du förlorar henne på svenska, och det är genialt att ge ut den i en dubbelvolym tillsammans med hans debutnovellsamling Sjunk. Novellerna talar med varandra tvärs över samlingarna. Novellerna är skärvor ur en och samma grundberättelse om fattigdom, migration och manlighet, där otroheten eller sveket är ledmotivet.

Grunden är en fader som åker till Nueva York på jakt efter pengar och ett bättre liv och i desperation överger sin fattiga familj i Dominikanska republiken. Den frånvarande idealiserade fadern, som när han väl, efter många år, hämtar sin familj till Staterna visar sig vara en tyrann, är en lika frekvent förekommande figur som den otrogne killen. Och så mamman: ”Min mamma var ingen lättkuvad kvinna, men i Staterna fick pappa trampa på henne som han ville.”

Slutligen den känslige sonen Yunior, lika kärlekstörstande som svekfull, tillika bokens berättare. Han för en intellektuell medelklasstillvaro i Boston, ständigt brottandes med den mansroll han ärvt.

Det är påfrestande att i 500 sidor befinna sig i denna litterära snubbvärld, där kvinnor kallas ”putas” och är åtråvärda om de har ”kuksugarläppar” och ”schysta tetas”. Men det är också en värld som Díaz skildrar kompromisslöst, uppriktigt och inifrån. Han visar upp de destruktiva patriarkala strukturerna, döljer inget. Machomannen är hos honom alltid den store förloraren. Jag tycker om hur han mitt i oförsonligheten uppbringar empati för dessa män på samhällets botten. En varm humor genomsyrar allt.

Jargongen är hiphop/gata (fast otroligt bildat) och tonen helt rätt, vilket översättaren Niclas Hval väl lyckats överföra till svenska. Sist men inte minst: Díaz författarskap befolkas av latinos och morenos, om blancos överhuvudtaget förekommer är det i princip bara som primitiva, arroganta rasister.

Med sina böcker tycks Díaz likaså i första hand vända sig till människor som har erfarenhet av migration och fattigdom, inte så mycket till en självgod och skitnödig vit medelklass. Han talar blattar emellan, till exempel när han om och om igen säger till läsaren: ”Blatte, kom igen”. Eller på tal om ett rikt, vitt, elitistiskt område: ”Vi kan väl säga så här: min abuelo har inte varit här, och inte din heller”.

Jag rekommenderar starkt denna intelligenta litteratur.

Lidija Praizovic