Färgad bild av Sverige

Lidija Praizovic om en studie över hur ickevita författare beskriver det blågula

Foto: TT
Johannes Anyuru och Alejandro Leiva Wenger.

avLidija Praizovic

BOKRECENSIONER

Jag brinner inte i första hand för forskaren Tobias Hübinettes hjärtefråga: att ge den från den anglosaxiska världen importerade kritiska ras- och vithetsforskningen genomslag i Sverige. Men den nyutkomna boken Att skriva om svenskheten är en frisk fläkt i ett land där det länge rått konsensus om att ras och vithet – i antirasismens, likhetens och toleransens namn – inte får benämnas.

Hübinette inför en Sverigeanpassad terminologi med begrepp som ”den svenska vitheten”, ”den svenska färgblindheten”, ”de svenska rasformationerna”, ”den svenska rasgrammatiken” och ”det vita svenska rasramverket”.

”Den icke-vita svenska litteratur” som han undersöker omfattar litteratur i tryckt form skriven av författare med bakgrund i Afrika, Asien, Latinamerika, Karibien och sydöstra Europa.

Fokus ligger på romaner, självbiografier och antologier – verk författade på en relativt rak och tydlig prosa – medan mindre tillgänglig poesi och dramatik behandlas styvmoderligt eller ignoreras.

Här finns inga subtila analyser av formen och språket.

Finstilta kritiker kommer invända att Hübinette underordnar litteraturen sin egen politiska agenda. Då ska tilläggas att hans envisa perspektiv också förmår öppna den i nya riktningar.

En större invändning är att den hübinetteska antirasismen är renons på intersektionalitet. Klassanalysen är grund (ras=klass), genusanalysen obefintlig (ett par citat där författarna eller deras karaktärer menar att ras är mer diskriminerande än kön) och hbtq-perspektivet helt frånvarande.

Själv har jag alltid tyckt att nedsättande kommentarer om mina sneda ögon eller håriga kropp varit relativt enkla att tackla, och i vuxen ålder har de aldrig sårat på djupet.

Däremot finns ett intressant kapitel om den vanliga förekomsten av vita svenska kvinnor som begärsobjekt i litteratur skriven av icke-vita heterosexuella män. I bakgrunden spökar arvet efter det klassiska rastänkandets syn på vita svenskor som vitast och vackrast i världen. Begäret till den vita kvinnan, visar Hübinette, blir lika mycket ett integrationsbegär till självaste Moder Svea.

Men, frågar jag mig, hur stort är egentligen detta ”problem”? Vad säger det om de författare som skrev och skriver den publicerade och kanoniserade invandrarlitteraturen? När jag minns min ungdoms gymnasieskola kan jag på rak arm räkna upp tio par i olika blatteblandade konstellationer. 

Vi var inte genomsyrade av vithetsnormen, och det är också något som håller på att ändras i finrummen.

Vid läsningen av boken etsar sig denna bild fast på näthinnan: en vit svensk fallos i mitten som alla blattar krigsdansar runt med lika delar hat och begär. En sorglig och komplexfylld bild av blattarna som känns ofullständig och tillrättalagd i något slags missriktat antirasistiskt syfte. 

Hübinette ska dock ha eloge för att han genom sin grundliga genomgång visar att den icke-vita svenska litteraturen inte började på 00-talet med Alejandro Leiva Wenger, Johannes Anyuru och Jonas Hassen Khemiri. Redan på 1970-talet publicerade sig flera icke-vita författare som tematiserade frågor om ras och svenskhet.

Den dåvarande jugoslaven Ivan Budak skriver till exempel i en dikt från 1982: ”Häromdagen / nere vid stranden / mötte jag en blond pojke / försiktigt / (han höll sin mor i handen) / sa jag / – Hej kompis! / och fick / en klump i halsen / - Håll käften din djävla apa!”

I 2010-talets Sverige är det andra som kallas apor, men dikten exemplifierar den röda tråden i Hübinettes bok: fokuset på ras och rasism som till största delen handlande om utseende och kropp.

Själv har jag alltid tyckt att nedsättande kommentarer om mina sneda ögon eller håriga kropp varit relativt enkla att tackla, och i vuxen ålder har de aldrig sårat på djupet. 

Det är lättare att hantera primitiv rasism än sofistikerad sådan. Tydlig rasism kan bemötas med tydligt motstånd. Om din chef ger dig sparken för att du är en ”äcklig svartmuskig babbe” har du lagen på din sida och sannolikt också den allmänna opinionen. Men om din chef ger dig sparken för att dina kolleger klagar på att du är ”otrevlig, aggressiv och har samarbetssvårigheter”, blir det svårare att hantera.

1 av 2
Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet.

I ett kapitel använder Hübinette begreppet ”vit terror”. Frågeställningen är god: Hur avspeglas arvet efter den svenska kolonialismen, rasbiologin och extremhögern i de icke-vita författarnas böcker?

Men resultatet hamnar på reptilhjärnans nivå. ”Vita ansikten” blir ett symboliskt uttryck för terror och våld. Flera av författarna, menar Hübinette, gör ingen åtskillnad på vita högerextremister och vita svenskar vilka inte alls är högerradikalt lagda. 

Men många som har flytt till Sverige förknippar nog snarare andra folkgruppers utseenden med våld och terror. Sluta upp med att generalisera kring sådant, alla!

Mest givande blir Hübinette när han skriver om de icke-vita adopterade och i viss mån också de icke-vita blandade svenskarnas problematik. Dessa är oftast uppväxta i vita medel- och överklassfamiljer, som bruna och svarta öar i ett hav av vita majoritetssvenskar. De utlandsadopterade blir ”de Andras Andra”. 

I flera av böckerna finns ett förakt mot de icke-vita adopterade, som Hübinette tolkar som ett icke-vitt klasshat riktat mot deras svenskhetskapital. De adopterade är transrasiala subjekt som tydligast av alla kan överskrida ras.

Själv har jag alltid känt mig som en clown när jag försökt hävda att jag är svensk. Identiteterna har hamnat på kollisionskurs med varandra. Men ibland när jag tittar på min dotter – tredjegenerationaren – känner jag en strimma hopp.  

Som författaren Qaisar Mahmood skriver: ”Jag märker på mina barn hur de på ett genuint sätt uppfattar sig som svenskar och Sverige som sitt hemland. Till dess att de blir stora har kanske också omgivningens syn på svenskheten hunnit förändras.”