Efter bomberna – en kamp om minnet

75 år sedan 25 000 dödades i Dresden

avFredrik Persson-Lahusen

Publicerad:
Foto: Richard Peter / TT NYHETSBYRÅN
Dresdens rådhus, med statyn ”Godheten”.

Ibland syns historiens brutalitet tydligast i efterklangens stillhet. Richard Peters berömda foto från taket på Dresdens rådhus, med statyn av Godheten i förgrunden, fångar ett ruinlandskap utan slut. I dag för 75 år sedan, natten mellan den 13 och 14 februari 1945, föll bomberna.

Om Dresdens öde handlar den brittiske populärhistorikern Sinclair McKays senaste bok. Logiskt och lågmält går han tillväga och låter inledningsvis staden framträda i helfigur. Dresden var vacker som en klassisk kuliss, men vibrerade också av modernistisk avantgardekultur och teknisk vetenskap. Inte så få av invånarna sökte sig tidigt till nazismen. Spelar sådana omständigheter någon roll? frågar sig McKay utan att formulera tvärsäkra svar.


1945 hade det totala krigets logik anammats av alla stridande parter och det desperata tyska motståndet satt hänsynen till civila ur spel. När de unga utmattade brittiska och amerikanska bombbesättningarna lät sin last falla var målet att orsaka moralisk, lika mycket som materiell, förstörelse. Kan man förebrå dem och deras befäl?

22.03 inleddes anfallet. Motormuller, bombvisslingar och detonationer följdes av eld och skrik. 880 ton bomber fälldes under den första vågen, som varade en kvart. Ytterligare två följde. Dödsoffren räknades till omkring 25 000. Förstörelsen förblir obegriplig.


Dagarna efteråt fylldes ruinlandskapet av desperata och desillusionerade människor, men även av imponerande insatser för att skapa något slags ordning i förstörelsen. Nästan lika omgående inleddes kampen om minnet och historieskrivningen; något som McKay berör men gärna hade fått borra djupare i.

Nazitysklands propagandaminister Goebbels talade så klart om ”terrorbombningar”, men ordet användes också i amerikansk press. I den engelska krigsledningen var tveksamheten till tillvägagångssättet stor. Churchill tackade inte bombflyget i sitt segertal och Dresdenbombningarna nämns inte alls i hans flerbandsverk om andra världskriget.


I det kalla krigets DDR fick Dresdens ruiner illustrera imperialistiska illdåd. Intresset för att restaurera byggnader och återföra plundrade konstverk från Sovjet var dock länge ringa.

Allra aggressivast har bombningarna använts av dem som vill förvandla tyskarna till krigets offer för att förleda uppmärksamheten från utrotningen av judar och andra illdåd. Förintelseförnekaren David Irving var talande nog tidigt ute i detta ärende. När muren föll och östra Tyskland rörde sig i högerradikal riktning tilltog den revisionistiska retoriken.

Majoriteten tyskar förmår förstås både att erkänna förintelsen och beklaga bombningarna. För Dresden som stad har Tysklands återförening inneburit en möjlighet till pånyttfödelse och försoning. Starka band har skapats med Coventry, som drabbades hårt av tyska bomber, och sedan 2005 står åter Frauenkirche där som symbol för stadens själ och storslagna skönhet.


Boken är inte banbrytande, men både informativ och tillgänglig. Framför allt lyckas McKay med sitt respektfullt försiktiga sätt att röra sig genom minerad mark fånga både det sorgliga och storslagna i mänsklighetens minne.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM