Lagens hjältar i Nürnberg

Fredrik Persson-Lahusen om juristerna som skrev historia

Foto: TT
Herman Göring, Rudolf Hess och Joachim von Ribbentrop med flera nazister under Nürnbergrättegångarna efter kriget.
BOKRECENSIONER

Nürnberg är staden där Nazityskland under uppmarschen till kriget manifesterade sin makt med massans kraft. Det är också den stad där landets ledare med symbolisk logik sedermera ställdes till svars för sin förintande förödelse. Under rättegången riktades uppmärksamheten hundra mil österut, mot Lemberg, distriktshuvudstad inom det tyska generalguvernementet, där jorden gjorts blodig av utrotningsaktioner helt utan Auschwitz industriella art.

Det är inte bara dessa omedelbara och brutala historiska omständigheter som gör städerna till centrala orienteringspunkter i Philippe Sands Vägen till Nürnberg. På vindlande vis visar han hur två jurister utbildande i Lemberg – som i dag heter Lviv, men som med sedvanliga centraleuropeiska skiftningar också kallats Lvov och Lwów – kom att prägla inte bara Nürnbergprocessen utan också modern internationell rätt i stort.

Hersch Lauterpacht drev igenom begreppet ”brott mot mänskligheten” i Nürnberg.


Hersch Lauterpacht föddes 1897 in i en bildad och borgerlig judisk familj i den ukrainska delen av Österrike-Ungern. Upplevelserna av antisemitiska pogromer och etniskt kodade konflikter kring första världskriget övertygade honom om att individer måste värnas och ”besitta internationella rättigheter” överordnade staternas suveränitet. Lauterpacht vigde sin juridiska gärning åt denna idé och förmådde genom idogt opinionsarbete den amerikanska administrationen att använda det nya begreppet ”brott mot mänsklighet” i Nürnberg.

Raphaël Lemkin var tre år yngre och av något enklare bakgrund, men kom likväl att studera juridik i Lemberg. Också han tog stort intryck av samtidens skeenden men tolkade vad han såg på tvärs mot Lauterpacht. För Lemkin vittnade massmordet på armenier och andra kristna i det osmanska riket och de systematiska nazistiska illdåden – vilka han nogsamt dokumenterade under pågående krig – om vikten av att skydda etniska och nationella grupper och behovet av ett nytt begrepp: ”folkmord”.


Sands använder skickligt sina protagonister för att pedagogiskt konkretisera två konkurrerande koncept som genom konventioner och institutioner blivit en given del av dagens internationella rätt. Likaså begripliggör han varför folkmordsbegreppets fokus på kollektiv både kan konservera och förstärka konflikter med förödande konsekvenser som följd.

Däremot lyckas Sands dåligt med att föra samman de biografiska partierna med samtidens bärande strömningar och skeenden, exempelvis genom att explicit använda den omfångsrika forskning som finns om förintelsen och angränsande angelägenheter. Han kolorerar hellre texten med kändiskuriosa än att kontextualisera och fördjupa.

”På vindlande vis visar han hur två jurister kom att prägla modern internationell rätt”

Arkivarbetet ackompanjeras av evighetslånga och släktforskareuforiska redogörelser, men det historiska hantverket är allt annat än invändningsfritt. Betänker man att Sands avsatt sex år till sitt projekt, och har haft betydande assistans, måste resultatet betraktas som magert.

Nu bör det ärligt sägas att Sands avsikt aldrig har varit att flytta eller fullödigt sammanfatta forskningsfronten. Hans drivkraft, och förklaringen till att boken rönt stora framgångar, är av annat slag.

Raphaël Lemkin, mannen bakom det juridiska begreppet ”folkmord”.

Dagens Lviv är nämligen inte bara staden där Lauterpacht och Lemkin inledde sina numer bekanta juristbanor, utan också den där författarens morfar Leon Buchholz föddes och växte upp. Vägen till Nürnberg är således inte bara en introduktion till internationellt rätt, utan till betydande del en familjehistoria bestående av flykt och förintelse, hemligheter och lögner.


Att berättelsen är exceptionell och av djup existentiell betydelse för Sands behöver inte betvivlas; särskilt inte då han som uppburen advokat inriktad på internationell rätt också är professionellt förbunden med sina huvudpersoner. Däremot föresvävar det honom aldrig att beståndsdelarna för en utomstående blott bekräftar det redan bekanta. Oförmågan till denna tankeoperation – synlig i språkets omständliga storvulenhet – gör det svårt att fastna också för bokens mest fascinerande karaktärer.

Sands saknar ofta den distans som är nödvändig för att komma människor nära (porträttet av nazistjuristen Hans Frank är talande nog bokens mest precisa) men också den lågmälda exakthet som gör exempelvis Elisabeth Åsbrinks och Göran Rosenbergs närliggande böcker till mer angelägen läsning.

Att som Sands gestalta oförrätter med mångröstade berättelser och dess minsta mänskliga beståndsdelar är ett effektivt sätt att bekämpa glömskan. Man måste dock minnas att historieskrivningen i samma stund görs outgrundlig och oantastlig på ett sätt som kan försvåra våra försök att förstå och dra slutsatser utifrån det förflutna.