En liten hunsad man

BOKRECENSIONER

Pia Bergström läser Anders Larssons debutroman

■ ■Satir är så grym nuförtiden. Kändismobbning och fulskratt. Därför verkar Anders Larssons ­debutroman En liten man i norr i förstone otidsenligt mild. För jag antar att den ska läsas som samtidssatir, en saga om en vanlig småhygglig man, ­make och far, en medelålders mellanchef i staten som gör så gott han kan. Instängd i en obehagligt gemytlig Kafkaartad ­byråkrati låter han sig varje lång trött dag hunsas av sin smarta blonda sekreterare med stora bröst och när han till slut kommer hem och är snäll möts han av fruns hån och barnens otack.

Larssons stil är nästan hypnotisk i sin infernaliska oskuldsfullhet. Den lille mannens distanserade äventyr i hemmet, på bussen, på kontoret, filosoferande framför en lekplats, i sekreterarens säng, i ­underjordiska kulvertar, på jakt efter sopbilar (en hobby) och på flykt undan svågern (som han anmält för svartbygge) påminner starkt om en mardröm. Då och då låter författaren den lille mannen vakna upp, i badkaret ­eller ­någon annanstans han slumrat till men låter sedan den vakna fortsättningen vara lika bisarr.

■ ■Den drömmande, tunnelseende lille mannen gör precis vad en man måste göra, åtminstone en byråchef i staten: besparar och rationaliserar, organiserar om, avskedar övertaliga, låter sig be-

fordras. Han dyrkar kvinnor och barn. Ändå blir han anklagad för maktmissbruk, otrohet, han slår av näsbenet på en kollega (utan att mena det), kommer i bråk med grannar, servitörer, vakter och taxi­chaufförer, hans tonårsbarn tycker att han är pinsam och han blir till och med misstänkt för att ha skjutit ihjäl sin överordnade. Lurar den lille mannen oss? Har han ett mörker i sig han inte vet om? Anders Larsson har elakt nog gjort det nästan omöjligt att genomskåda den småhygglige lille mannen.

Roman

Anders Larsson

EN LITEN MAN I NORR

Pia Bergström