Köp dig olycklig

BOKRECENSIONER

Anders Johansson söker nya svar om konsumtionssamhället

Foto: Ralf Bergman
Kö till en H&K-butik i Sundsvall.
Foto: Björn Lindahl
Städsminister Reinfeldt.

För några veckor sedan kunde man läsa ett reportage i Aftonbladet om Fredrik Reinfeldts förtjusning i att städa. Statsministern delade med sig av sina städtips och förklarade vilken tillfredsställelse han kände när det rasslade i dammsugarröret: ”Att få åka till återvinningscentralen är den stora lyckan.”

En bild av Sverige så god som någon. Att tänka sig en Sarkozy eller Merkel i samma roll går bara inte. Bland de potentiella svenska väljarna däremot är igenkänningsfaktorn garanterat hög. Jag misstänker att ingen generation har levt så välstädat och välordnat som dagens. Man kan fråga sig varför. Har vi inte allvarligare problem att lösa och större lyckor att sträva efter, i synnerhet statsministern?

En förklaring finns i en ny bok av Zygmunt Bauman: tillfredsställelsen i att slänga bort, att göra rent hus, är en del av begäret att skaffa nytt, att konsumera. En maniskt städande statsminister är så sett ett ideal: han visar inte bara upp sin ödmjuka jämställdhet, utan indirekt och viktigare att han också är en god konsument.

Och goda konsumenter har som bekant blivit en bristvara. Folk konsumerar mindre – för att det är kris. Det är kris – för att folk konsumerar mindre. Mot den bakgrunden är översättningen av Konsumtionsliv ovanligt vältajmad. Om det nu råder politisk enighet om vikten av att få upp konsumtionen är det givetvis viktigare än någonsin att ifrågasätta den. Bauman gör vad han kan.

Att den förutsatta cirkeln mellan konsumtion och konjunktur är misstänkt lik ett pyramidspel är en sak; än mer besvärande är att konsumtionssamhällets oförmåga att tillfredsställa sina medborgare verkar vara en del av dess logik. ”Nya behov behöver nya varor; nya varor behöver nya behov och begär” som Bauman formulerar det. Det lilla ögonblick av tillfredsställelse eller frihet som man känner när man slänger något, lämnar ett gammalt förhållande eller jobb, ersätts snart av otillfredsställelsen över nästa vara, nästa partner, nästa jobb ... Det enda konsumtionssamhället garanterar är ständig icke-tillfredsställelse.

Vad Bauman egentligen vill komma åt bakom denna accelererande behovstillväxt är hur ”konsumismen” gör oss alltmer isolerade och politiskt maktlösa. Kort sagt: hur samhället som sådant upplöses. Från att ha varit medborgare förvandlas vi till konsumenter, och i förlängningen till varor. Naturligtvis har han rätt – vad är till exempel Facebook annat än en marknad där var och en saluför sin individualitet? – och naturligtvis är han alltför nostalgisk för att se hela bilden. Vad är Facebook om inte ett virtuellt bysamhälle?

Om Baumans bok är högaktuell intill det profetiska så är den alltså samtidigt besynnerligt nattstånden. Man kan fråga sig vad i hans kritik av konsumismen som inte finns i Marx 150 år gamla beskrivning av varuformen. Att den fortfarande är relevant hindrar inte att det behövs nya perspektiv, nya begrepp, och i det avseendet är Bauman inte rätt man. När han till sist ska leverera ett recept för framtiden vänder han sig, hör och häpna, till svensk socialdemokrati. Säga vad man vill om Göran Persson, Mona Sahlin & co, som konsumtionskritiker är de inte helt övertygande.

Överhuvudtaget är det något hurtfriskt, för att inte säga naivt, över Baumans hållning. Obekymrat och entonigt mal han på, kritiserar och dömer ut allt mellan himmel och jord, som om han själv stod utanför den reifikation han ringar in. Gillande citerar han Thomas Hylland Eriksens konstaterande att ”det finns för mycket information”. Om jag räknar rätt har han själv givit ut 17 böcker bara på 2000-talet – också ”Zygmunt Bauman” är ett framgångsrikt varumärke.

På så vis är Konsumtionsliv inte bara en koncis sammanfattning av ett samhällstillstånd; den är också – dessvärre – en illustration av ett dilemma: hur ska man överhuvudtaget kunna förändra eller ens kritisera detta tillstånd som sväljer allt i den ökande tillväxtens namn? Ta ytterligare en vända till återvinningscentralen? Skriva en ännu dystrare bok? Gå i kloster? Eller anamma de nya medel som marknaden erbjuder?

Anders Johansson