Satanisten som inte kunde skriva

Przybyszewski bråkade om kvinnor med Strindberg på Svarta Grisen

1 av 2
Stanisław Przybyszewski (1868–1927), polsk författare.
BOKRECENSIONER

Vissa författarskap kan bli klassiker utan att deras texter blir det. Anledningen till att de ändå nyöversätts och kommer i nytryck beror inte på läsupplevelsen utan på upplevelsen av att läsa en text som skrivits av en extrem, mytisk eller betydelsefull personlighet. 

Ett exempel är ockultisten Aleister Crowley. Hans texter, vare sig de handlar om magi eller droger eller sex, kommer ut i ständigt nya upplagor, trots att de är knappt läsbara. Det beror på att Crowley själv har inspirerat så många genom sitt leverne, genom myterna som han eller andra har spunnit kring honom.

Ett annat exempel kunde vara Markis de Sade, även om jag själv tycker det är orättvist. Innan översättaren Hans Johansson gjorde sin mastodontinsats för att göra Sades texter tillgängliga för svenska läsare, var antalet sidor som skrivits av andra och som handlade om markisen och hans liv mångdubbelt fler än hans egna.

Därför är det rimligt hur förlaget Malört går till väga när de för första gången ger ut den (ö)kände satanisten Stanislaw Przybyszewskis texter på svenska. Dödsmässa är i sig ett konstverk: Den två kilo tunga ­volymen har en upplaga begränsad till (förstås) 666 exemplar, den är tryckt i tvåfärg och försedd med (förstås) 77 beundransvärda originalträsnitt av Kristoffer Nilsson. Och givetvis består en tredjedel av boken av texter om författaren, skrivna av en brokig skara, från Vilhelm Ekelund till Ebba Witt-Brattström.

Det är nog inte bara jag som någon gång har förälskat mig i Strindbergs roman Inferno (1897) som skildrar landsflykten till Berlin och Paris, den möjliga psykosen och den metafysiska krisen. Och jag är nog inte ensam över att ha undrat över Przybyszewski. Han spelar nämligen huvudrollen i Strindbergs paranoia – naturligtvis baserad på otrohet, manlighetsångest och svartsjuka. 

Under den mytomspunna tiden på krogen Svarta Grisen i Berlin grälade den svenska skandalförfattaren och den polska satanisten om samma kvinnor. Särskilt om norskan Dagny Juel, som blev Przybyszewskis hustru, slutligen mördad: typiskt. Strindberg trodde att P. ville mörda honom, men det blev frun som stöp. Hennes spännande öde får vi bekanta oss med i en av bokens essäer.

I Dödsmässa får svenskarna chansen att läsa de viktigaste av Przybyszewskis texter: elva noveller/prosadikter, en roman och sex essäer, väl översatta av Jens Ahlberg och Hjalmar Falk. Författaren (1868–1927) har av utgivaren, satanismspecialisten Per Faxneld, trovärdigt utpekats som historiens första verkliga satansdyrkare. 

Detta kommer att ­vara tillräckligt för att locka särskilt intresserade läsare. Jag tror dock att få av dessa kommer att njuta av polackens texter: sällan har jag läst något så enahanda och i avsaknad av dramaturgi, pauser, eftertanke, rytm, gestaltning. 

Det är som Vilhelm Ekelund, dock beundrande, skriver: 

”Varje sats skälver av nervöst liv, skildringen är av glödande styrka, dess stämning överväldigar, sliter en med sig, våldsamt suggestiv och bedövande.”

Vilket också kunde ha varit en recension av en konsert med det satanistiska black metal-bandet ­Gorgoroth.

ARTIKELN HANDLAR OM

Satanism

Böcker

Litteratur