Jagad av sitt eget verk

BOKRECENSIONER

PELLE ANDERSSON läser en skräckinjagande fortsättning

1 av 2 | Foto: Christian Bale - Patrick Bateman i filmversionen av "American Psycho".

Ibland har jag lurat i mina barn att det inte är bacon eller tomat i vissa rätter. Numera äter de tomater och själv läser jag sedan många år tillbaka deckare, science fiction - och en och annan fantasyroman. Med detta vill jag bara säga att det kan vara bra att ljuga ibland. Varje gång jag lurats in i en ny genre inser jag att det bara finns bra och dåliga böcker, inte bra och dåliga genrer.

Och efter att ha läst Bret Easton Ellis Lunar Park inser jag att jag måste ta itu med ytterligare en genre - skräckromanen.

Ellis nya börjar som en stillsam memoar, men slutar som en hemsökt galnings dagbok.

Och tro nu inte att jag avslöjat för mycket, för det går inte. Boken utvecklar sig åt så många håll och har så många håriga och slemmiga intrigtrådar att en recension inte på något sätt kan redogöra för helheten.

Författaren Bret Easton Ellis återförenas med sin (fiktiva) flickvän Jayne Dennis, numera berömd skådespelerska, som han en gång fick sin son med. Hon har också hunnit få en dotter med en annan man. Bret försöker vara en riktig pappa - även om återfallen till knark, sprit och otrohet blir allt mer frekventa.

Ellis har en stor fest och en man som är mycket lik Patrick Bateman, huvudpersonen i American Psycho, kommer dit. Och inget är mera sig likt.

Plötsligt börjar folk dö i det idylliska Midland County. Och de dör som om mördaren slaviskt följer Batemans recept från American Psycho. Den bok som gjort Ellis till en av vår tids allra mest kända författare håller nu på att slå tillbaka mot honom. Den våldsamhet, den brist på empati, den icke-moral som Ellis släppte lös i American Psycho förföljer nu författaren Ellis i Lunar Park.

Det är som om den något mer mogne Ellis vill spöa skiten ur den unge. Men varför? Ska boken tolkas som om Ellis nu tar avstånd - som när Anthony Burgess och Stanley Kubrick inte ville släppa A Clockwork orange på video - från sin tidiga bok? Eller ska boken tolkas som om Ellis nu förlåter sin far som, enligt Ellis i Lunar Park, var förebild till Patrick Bateman? Eller är alltihop bara ett trick för att jag ska läsa vidare?

Förmodligen det senare. Det är ett av litteraturens äldsta trick - vi ska veta att boken är "sann". Den handlar om Ellis, allt är på riktigt och när vi inser att spöken inte finns så ska vi gå med på den andra "sanningen" att allt utspelar sig inne i Ellis huvud och är en uppgörelse med honom själv och med vad han tidigare skapat.

Att han äntligen är ärlig. Den nakna sanningen.

Det är det naturligtvis inte. Detta är en skröna, men en skröna som inte bottnar i något "sant" funkar ju inte. Därför tar han omvägen över sitt eget liv och sin egen gamla bästsäljare - och tydligare än någonsin påpekar Ellis att hans egentliga uppdrag är att sticka kniven i det amerikanska samhällets uppsvällda buk.

Snabbt förstår jag att skräckeffekterna är på låtsas, men att barnens lyckopiller, apati, hemska skola och föräldrarnas ointresse, drog- och alkoholintag är på riktigt - och då inser jag var skräcken egentligen har sitt epicentrum.

Jag blir livrädd när jag inser vilket samhälle Ellis lever i.

Ellis far, Ellis själv, Ellis son... Patrick Bateman... alla är de störda produkter av Amerika - ett samhälle som inte kan ta hand om sina barn.

Och det samhället är, precis som mitt, i högsta grad på riktigt.

Roman

Pelle Andersson