Döden, döden, döden

BOKRECENSIONER

HANNA HALLGREN om en skrämmande framgång

Foto: John Ajvide Lindqvist.

I dikten Elegi vid en grav skriver poeten Majken Johansson: ”Aldrig en rad som inte är sann. / Redan nu vågar jag inte”. Jag kommer att tänka på de här raderna när jag läser John Ajvide Lindqvists tegelsten Pappersväggar som innehåller tio skräckberättelser. Och så tänker jag på Bengt Martins gamla biografi över Sonja Åkesson. Att hon en gång sa att han aldrig skulle forma ett enda tecken som han inte kunde stå för. Det är hantverket och huvudet, hjärtat. Vågandet, skräcken, bristen och förlorandet. Att snön smälter, katten spinner, posten dunsar ner genom inkastet. Dagarna går. Eller inte.

Ajvide Lindqvists berättelser har nästan allt. De är otäcka, suggestiva, möjliga att sträckläsa och ofta rymmer de finkorniga iakttagelser. Saker som är på pricken. Över i. Som till exempel inledningen till berättelsen Majken, en snattande snart pensionsmässig hemvårdarinna:

”Jag hade länge irriterat mig på att Konsum, som utger sig för att vara så miljövänliga, plastar in sina kålrötter. Jag kan förstå att de gör det med paprikor, spansk blomkål. Men att lägga plastfolie kring hela, svenska kålrötter och sedan kalla sig ’Gröna Konsum’ är inte acceptabelt. Det är hyckleri, rent ut sagt.”

Vissa av berättelserna, som den avslutande Sluthanteringen (en spooky historia om hur döda återvinns av nyttoskäl), kan läsas som allegorier över samtiden. Färjesånger över Sverige. Effektivitetens hjärtlöshet. Den massiva drunkningsdöden i bassängen på vars botten det inte står ”no smoking”, utan ”omorganisering”. Mullret från den europeiska slaktfabriken. De flesta berättelserna är sorgliga, många handlar om döden: att söka övervinna, men tvingas underkasta sig den. Här löper skräcktrådarna tillbaka till ETA Hoffmann, Edgar Allan Poe, till Mary Shelley. Eller Stephen King.

Varför går

det då inte att bara vara glad över litteratur som (och som rönt internationell framgång, ska tilläggas) skrivits med glödande penna. Som liksom frustar av iver. Boksidor på vilka det står roliga, sorgliga, hemska, ibland slarvigt/klumpigt formulerade saker. Därför att det är något så i grunden sorgligt (eller beräknande, rentav) med litteratur som inte funderar över ”Aldrig en rad som inte är sann” eller ”Redan nu vågar jag inte”. Som skjuter frågan åt sidan och schizo-pumpar mellan (vänster)politiska/etiska och estetiska ambitioner, högeffektiv underhållning och försäljningsrassel. Som både vill vara smal och bred – vara till lags – medan pumpandet reser dess genres inåtlutande väggar.

Berättelser

Hanna Hallgren ([email protected])